Vår egen utsida

Musherskola

2011-11-04T22:41:00.013+01:00

I augusti gick Jenni (och Björn) Musherskola ( för den oinvigde är det samma som draghundsförare). Kursen anordnades av Hundsteg och hölls i Järpen under tre dagar. Det var tre oerhört givande dagar! Fullproppade med kunskaper om hundpsykologi såsom beteenden, signaler, inlärning, flockkonstruktioner, ledarskapsmodeller och givetvis vikten att vårda vår relation till våra hundar samt kunskaper om hundars fysik, träningsformer (sommar som vinter), massage, stretching, utrustning, motivation och berikning för draghundar. Även två pass med praktiskt träning rymdes.

Jenni, Easy och Charlie jagar ikapp andra deltagare.
Foto: Sandra Ohlsson

Björn tar sig en tupplur under ett teoripass

Staffan testar Kick-bike
Foto: Sandra Ohlsson

Avklarad kurs och dokumentation

Ytterligare familjeuppdatering

2011-11-04T22:23:00.012+01:00

I början av juni, sjutton dagar efter beräknad leverans kom så äntligen vår älskade son Björn. Björn är en cooling och hänger med oss på våra små äventyr, mestadels sovande i sin vagn eller liggdel.

Björn har precis vaknat i sin liggdel under en skogsutflykt

Uppdaterad familjeinfo

2011-03-31T12:20:00.005+02:00

Vi har fått tillskott till familjen sedan en tid tillbaka. Det är Charlie snart 7 år som fått pension hos oss. Easy är riktigt glad över sällskapet och numera är det tyst i hundgården vilket uppskattas av både oss och grannarna. Charlie bodde tidigare i norra jämtland där hon drog turister. Turligt nog för oss så tyckte Charlie att det var jobbigt med en så stor flock, omkring 60 hundar så hon kom till oss i vintras. En riktigt gosig och kelig tik som dessutom är en pärla när hon får på sig dragselen. Lite fräck när det gäller att snatta mat men det är smällar man får ta...

Easy visar hur man uppför sig i tältet, dvs rullar ihop sig och ligger stilla. Charlie tror förmodligen knappt att det är sant att hon ska få sova" inomhus". Under natten var det Charlie som låg stilla, Easy smög sakta men säkert upp från fötterna till att ligga mot husses ansikte

Det är skönt med en kompis.

Charlie

Några dagar till fjälls

2011-03-24T09:56:00.012+01:00

Fick till slut komma iväg på en liten fjälltur. Kollegan M och hans studiekamrat O samt deras hundar gjorde mig, Easy och Charlie sällskap på en skidtur mellan Tossåsen och Vålådalen. Föredömligt anordnat av M som hade bokat bastu, bubbelpool, boende och trerätters middag på Vålådalens fjällstation som avslutning. Här några utvalda bilder lite slumpvis inlagda...

Mellan Lunndörren och Vålådalen

Nattläger Lunndörrstugan

Lunndörren

Fikapaus södra delen av Lunndörrspasset

Kvällspromenad Lunndörrspasset

Blåste bra, och kallt!

Fikapaus mellan Tossåsen och Lunndörrspasset

På väg upp i passet

Vägvisare

Oj, det var visst vinter

2010-09-29T22:37:00.018+02:00

Äntligen! Efter 1,5 år skulle jag, Jenni ut på fjället. Planen var en ledad, lättvandrad 3-dagarstur uppe på kalfjället med utsikt över vackra höstfärger vid trädgränsen. Verkligheten blev en oledad, svårvandrad tur i djup blötsnö mitt i vintervitt skog. Orsaken till förändringen var vädrets makter som tyckte att det var lämpligt att vräka ner 3-5 dm blötsnö under vår första vandringsdag.

Dag 1.
Vid elvatiden precis när lite snöblandat regn började falla släppte Staffan och Ruben av mig, Maria, Easy och Zeke vid Vallbo. Från p-platsen irrade vi oss via vandrarhemmet ner mot leden som går mot Stalowiellekojan. Enligt kartan ser det ut som att man ska gå mot Bäverkroken och efter en liten bit vika av mot Stalowiellekojan via en sommarled. Så när skylten Bäverkroken kom, svängde vi av. Efter ca 20 minuter insåg vi att detta inte kunde stämma och vi fick lov att vackert vända tillbaka. Så efter drygt en timme hade vi tagit oss cirka 300 meter från platsen vi blivit avsläppta på.

Med gott mod knatade vi vidare och kom fram till den "rätta" avfarten mot Stalowiellekojan. Det snöblandade regnet började mer och mer lika rent snöfall och efter ytterligare någon timme var det stora lapphandskar som singlande ner från skyn. Vi bestämde oss för att stanna och luncha under ett par stora träd som gav skydd mot snön. Varma koppen förstärkt med couscous fick stärka våra kroppar som sakta hade börjat sin nerkylning. Tre killar passerade vårt lilla lunchläger och vi bytte lite uppfriskande ord om vädret.

Maria värmer vatten till lunchen

Målet för dagen var att gå till Stalowiellekojan och någon kilometer till mot Anarisstugan för att sedan slå nattläger. Medan vi tog oss fram på den vattenfyllda stigen som för varje minut som passerade försvann mer och mer under ett vitt täcke undrade vi när fasen kojan skulle dyka upp. Vid detta lag hade vatten trängt in under regnkläderna och varje liten micropaus för att dricka vatten eller titta på naturen kylde ner våra kroppar ytterligare några grader. Så när slutligen skylten med Stalowiellekojan kom var vi mycket lyckliga. Med snabba steg tog vi oss upp för kullen och in i kojan. I skydd för snö och vind gjorde vi en snabb kalkylering och bestämde oss för att slå läger vid kojan istället. Eftersom kojan var rätt smutsig av sorkar bestämde vi oss för att slå upp tältet utanför kojan och sova där.

Vattendränkta stigen

Eftersom vi inte var i nöd men i stort behov att torka genomblöta kläder begav sig Maria ut och sökte efter nedfallna kvistar och grenar. Med stor omsorg lyckade jag få till en brasa i den lilla kaminen och hålla den vid liv. Efter lite pyssel kunde vi sedan torka de sura grenarna på den varma kaminen innan de slutligen fick slukas upp av eldens varma lågor. Efter några timmar hade vi en riktigt behaglig värme inne i kojan och alla kläder var torra igen. Vilket var särskilt angeläget för mig som bara hade en jacka med mig. Nöjda med oss själva och varma, kröp vi ut i tältet för en skön natts sömn.

Kaminen och en massa sur ved

Dag 2.
Prognosen hade sagt att nederbörden skulle avta mellan klockan 6 och 8 på morgonen. När vi steg ur tältet klockan åtta hade nederbörden inte avtagit någonting. Däremot hade snömängden på marken tagit sig avsevärt och låg nu 3-5 dm djup. Hundarna var lyckliga och skuttade gladeligen runt i snön, jag och Maria var mer molokna. Vi värmde på lite vatten och medan frukosten intogs beslutade vi oss för att överge Anaris och istället börja ta oss mot Issjödalen. Från kojan går nämligen en kombinerad vinter- och sommarled mot Lunndörren via Issjödalen. Med tanke på snömängden och att vi inte packat för en vintertur kändes det som bästa valet.

Stalowiellekojan

Efter att under en timme kämpat oss fram genom skogen i blöt djupsnö och till stor del del klättrande på alla fyra upp för sluttningen mot Stora Anahögen hade vi endast lyckats avverka någon kilometer. Bilden om att det är så stärkande och hälsofrämjande fjällen började krackelera ordentligt för oss. När jag vid lunch kunde hälla ut ca 1 dl vatten direkt ur skorna och vrida ur ytterligare en 1 dl vatten ur vardera strumpa började jag allvarligt fundera på att bryta ett ben bara för att få skäl nog att ringa fjällräddningen. Eftersom det inte gick att följa leden då den 60% av sträckan var mer en sjö än en led fick vi ta oss fram i knädjup blötsnö i blockterräng. Det är tungt i sig, lägg då till att vi inte alls var utrustade för snö och kyla gjorde att denna vandring började te sig mer som ett helvete än ett frivilligt nöje.

Maria och hundarna tar en paus

Men med pannben av stål och en tjurighet som bara kvinnor kan besitta tog vi oss vidare och lyckan var överväldigande när vi plötsligt fick syn på kungens jaktstuga vid Issjön. Vi var i Issjödalen. När vi väl tog oss ner från den höjd vi försökt hålla och upptäckte att fler faktiskt gått längst leden i Issjödalen skrattade vi högt och fotade de vackra skoavtryck som vandrarna lämnat efter sig. Några hundra meter bort från Issjön slog vi läger och med fjäll i blickfånget åt samtliga håll och en vacker solnedgång började bilden om helvetet återgå till att vara en frivilligt och njutbart nöje.

Kungens jaktstuga i Issjödalen

Vacker kvällsvy

Dag 3.
Efter en kall natt vaknade vi till en fantastisk vintermorgon. Ute gnistrade solens strålar bländande vackert över de vita fjällen. Hundarna var lyckliga och busade runt i snön och jag och Maria mådde rätt gott i tältet utan att vara särskilt frusna trots den kalla natten. Att vi inte var särskilt frusna kan vi nog tacka våra fyrfotade pälsmonster för. Efter havregrynsgrötsfrukost (ja allt smakar bra i fjällen) så började vi packa ner vårt mysiga lilla läger för att ta oss ner mot Grönvallen och Vallbo. Den upptrampade stigen var frusen och med lätta steg tog vi oss snabbt ner till Grönvallen. Där satte vi oss i solen, drack varma koppen, åt goda kladdkakekex och mådde som prinsar. Med en värmande sol i ryggen fortsatte vi färden ner mot Vallbo. Leden mellan Issjön och Vallbo bjuder på många vackra utsiktsplatser. Väl framme i Vallbo väntade Andreas på oss med te och ostmackor. Känslan var rätt märklig när vi satt där i solsken i gröngräset och smaskade på mackorna, hade vi verkligen plumsat i djupsnö och hade det varit så jävligt att jag nästa tänkte bryta benet med flit? Jo, det hade det men med facit i hand var det verkligen värt det!

Trasselfia

Stora Vargtjärn

Jag och Easy vid Lilla vargtjärn

Vy från vargtjärnflätet

Välbehövlig skidtur med hundarna

2010-03-04T15:58:00.007+01:00

Efter en grining morgon med Ruben kändes det oerhört skönt att spänna på skidorna och dra ner mot Storsjön med hundarna själv. Att få lite så kallad egentid och ladda batterierna var behövligt och en solig skidtur med glada hundar måste vara det ultimata sättet att få igen krafter.

Gandalf och Easy redo att dra iväg

Batteriladdning för människa

Under tiden fick Ruben bl a sig en tur i babypulkan dragen av pappa

Välkommen våren!

2010-03-03T10:30:00.004+01:00

Staffan jobbade morgon i måndags så när han kom hem vid 11-tiden beslöt vi oss för att dra ner på Storsjön. Ett viktigt moment numera är att tajma in Rubens tupplur och eftersom det var dags för den blev det lite bråttom och istället för att bråka med honom genom att bängla in och ut i bilen tog Jenni och la honom i pulkan och promenerade ner till sjön på en gång. Staffan packade in hundarna, skidorna och stavarna i bilen och körde ner.

Anledningen till att vi inte åker ner till sjön med Ruben i pulka är att hundarna brukar vara ganska pigga i början och smala skoterspår i nedförsbacke blir lite vanskligt.

Väl nere vid sjön åkte vi västerut längst stranden. Det fanns gott om skoterspår men dessvärre var det ca 10 cm snö på dem så vi fick jobba allihop. Vi tog oss en paus vid ett vindskydd. Hundarna blev lite till sig när det brakade i skogen bakom skyddet då en älg sprang iväg. Solen sken, snön gnistrade och det var bara vi så långt ögat nådde. Helt underbart!

Förstärkning av Gandalf den grå

2010-01-17T14:06:00.006+01:00

Just nu bor Gandalf den grå hemma hos oss. Han är en 7-årig siberian husky hane som tävlat i medel- och långdistanslopp hos en hundförare i Jämtland men om allt fungerar bra ska stanna här hos oss och leva sötebrödsdagar.

Gandalf

Hans enda uppgift är att lära Easy lite vett och etikett. Hans första deluppgift att hjälpa oss att få Easy att fatta vad en draghund egentligen innebär har gått utmärkt. Efter tre turer springer Easy numera först och har drag hela tiden även i backar! Slut är det med nosandet och vimsandet. Härom kvällen var vi på ett pannlampsrace ute i skogen. Jenni och Easy först och Gandalf och Staffan efter. Det var riktigt kul och spännande då vi for efter stigar vi inte varit efter tidigare och inte riktigt visste hur de gick.

Första sparkturen

Hans andra deluppgift att vara sällskap åt Easy i hundgården är han visserligen, men båda sitter och trånar efter att få komma in i huset. Han har även visat sig vara lite mer försikommen och har luskat ut hundgårdens svaga punkter, vilket satt oss i lite merarbete.

I början var han lite för mycket för Easy som blev rätt stukat och låg mest i sin bädd men nu har hon gaskat upp sig och de får riktiga busryck i hundgården. Roligt är det att även den gamle verkar ha buset kvar i sig och gärna bjuder upp till bus och Easy hon är ju inte sen att tacka ja.

Det som dock utmärker honom är att han är en gosvovve utan dess like. Aldrig sen med att få gråhuvuet kliat. Skulle han få skulle han nog vilja sitta i famnen mest hela dagen. Kan väl även tilläggas att det märks att det har varit lite konkurrans om maten för han fullkomlig slukar sin mat.

Gott slut och god fortsättning!

2009-12-31T14:30:00.018+01:00

För oss är det idag sista dagen på ett mycket händelserikt år. Det började i januari med tissel och tassel kring en mage som börjat att växa. Några visste, andra inte. Desto mer snack var det om huset vi precis köpt och besöken på bankerna och förhandlingar om räntor och renoveringar fyllda våra tankar. Vintern förlöpte medan Staffan stretade på i spåren på ÖSK för att i februari både fylla 40 år och genomföra sitt första Öppna spår. Vi gjorde lite små utflykter i trakterna bland annat till Svartsjöarna.

I mars fick vi se vårt lilla underverk via en suddig skärm på specialistmödravården och medan magen fortsatte att växa flyttade vi in i vårt hus på landet. Mars månad bjöd även på det som kom att bli vår enda fjälltur detta år. En påsktur till Sylarna som kom att bli både Lenas och Easys premiär för vintertältning.

Sedan kom våren och med nytt hus och växande mage tillbringades så gott som all ledig tid hemma. Vi fixade i hus och trädgård, potatis sattes, gäststugan målades och byggdes om, barnvagn och spjälsäng inhandlades likväl som handjagare och målarfärg. Besöken på BVC tätnade och Staffan köpte sig en cykel och beslutade sig för att försöka sig på en svensk klassiker.

Sommaren kom och varvades med sommargäster, 40-års fest, fisketurer och svullna fötter. Staffan fixade del efter del av en svensk klassiker och nu började väntan när vårt andra maratonlopp skulle sätta igång. Men dagarna gick och vårt lilla underverk trivdes i magen, alldeles för bra. Så i augusti beslöt läkarna att tvinga ut honom och efter två dagar var han här- Vår älskade Ruben.

Sedan dess har dagarna sprungit förbi och fyllts av nätter med sömn och nätter utan sömn, otaliga barnvagnspromenader i skog och på byn, blöjbyten, babymassage, besökare och en massa massa mys. Staffan och Easy har ägnat sig åt bikejoring under hösten och när snön äntligen kom var kvällspromenaderna täta för att kolla in om byns elljusspår dragits. Efter julfirande i nya huset och frosseri har turerna i spåret börjat. Staffan har börjat träna inför sitt andra öppet spår och Jenni och Easy nöjesåker både med skidor i spåret och med spark på byn. Ruben har fått sig en fjellpulka och så snart vädret tillåter hoppas vi på att han ska kunna sova gott i pulkan så vi kan ta oss ut alla tillsammans.

Med 6 timmar kvar av året sätter vi igång att förbereda maten och hoppas på att nästa år ska bringa lika mycket glädje och lycka som detta år och förhoppningsvis ett lite rikare friluftsliv.

Vi önskar er alla ett gott slut och en god fortsättning!

Easy blickar tillbaka på året som gått

Staffan tidig morgon vid starten av 9 mils skidåkning

I tältet vid påskturen. Jenni gravid i femte månaden

Skruvar ihop spjälsängen

Fiske en lagom aktivitet när en i familjen är höggravid

Fest!

Gräsklippning

Gäster och utflyktsmål

Lång väntan och svullna fötter

Jenni passar på att fiska lite vid en barnvagnspromenad längst Storsjöstrand

Perfekt avfart

2009-12-19T12:57:00.011+01:00

Läget på vårt nya hus bjuder på utmärkta förhållanden för att komma iväg och åka skidor med vovven. Elljusspåret börjar ca 50 meter från vårt hus och vi kan ta skoterspåret som någon kört upp precis bakom huset dit. Med skidstället på garaget är det bara att hämta hunden, sela på henne och sedan sätta på skidorna och dra iväg. Dock drar inte hunden så bra men vi jobbar på det och hoppas snart på förstärkning.

Förväntan

Iver

Tillsägelse

Sele på

Väntan

Iväg

Vääääänster

Spåret nästa

De e bar' å åk

2009-12-15T20:58:00.007+01:00

I skenet av pannlampa tog Jenni årets premiärskidtur tillsammans med Easy. Först racklade vi fram över ängarna för att slutligen hitta ett skoterspår som turligt nog mynnade ut i byns elljusspår. Tydligen har de redan börjat packa snön för skidspåren och med ett par gamla turskidor som man inte är så rädd om gick det utmärkt att åka. Lite surt att jag inte tänkte på att testa där först utan envisades ut på ängarna. Men nu vet vi det så, De e bar´å åk!

Easy december 2008.

Det ska börjas i tid

2009-11-15T18:14:00.006+01:00

Vårt friluftsliv är och har inte varit särskilt aktivt de senaste månaderna. Tiden har istället ägnats åt husrenoveringar och barnafödande och med en liten inser vi att oledade 10 dagarsturer kommer att dröja innan vi gör igen. Däremot spanar och längtar vi efter mysiga dagsturer och skidåkning. Fram till dess återfår Jenni formen med dagliga promenader och Easy och Staffan tränar både kondition och tålamod med bikejoring (hund som drar mountainbike).

Ruben har redan fått sina första "uteprylar", en kånken Mini av Maria och Andreas och boken "Minsta boken om fjällvandring" av Lena.

Jenni drömmer sig till fjällen under en promenad

Skitig hund efter bikejoring på grus- och skogsvägar

Promenad i skogen

Easy poserar under en promenad nere vid Storsjös strand

Cykler

2009-07-04T23:16:00.007+02:00

Det slumpade sig så att jag fick fiskefeber häromdagen efter mycket bestyr med hus och hem, festligheter och annat. Packade mina grejer och och styrde kosan västerut mot Rulldalen och Rullån. Utan kamera, utan håv, tänkte att det skulle garantera fisk.. Visst fick jag fisk, öringar från 2 hekto upp till 5 hekto högg febrilt på mina flugor.

En större fisk vakade framför mig när jag paddlade upp från Rulldalstjärnen mot ett litet vattenfall. I en djup kanal omgärdad av gräs head & tailade en finare öring, i alla fall med Rullån-mått mätt. Den kanske vägde 8-9 hekto. Tji fick jag, trots flera försök.

Det roliga med denna resa är när jag kommer hem och Jenni utbrister " 4 juli, det var ju exakt samma dag som du var i Rullån i fjol!" En snabb koll visade att hon hade helt rätt, och minnet sa att i fjol var det hyfsat med knott.

I år var det dock helt jävla galet mycket knott, så mycket att jag faktiskt åkte hem efter 6-7 timmar. På plussidan är att jag nu kan avskriva Rulldalstjärnen som intressant, till det är den alltför grund. Dessutom fick jag ju faktiskt komma ut och fiska, paddla min packraft ( sorgligt dyr timpenning på den so far...) och det är ju inte helt fel.

Rulldalen 2008-07-04

ps. Göken gol även denna gång. ds

En liten kvällsfisketur

2009-07-01T23:21:00.002+02:00

..till en närliggande liten abborrtjärn. Dock fick vi inget napp men en fin solnedgång.

Påsktur med tre nybörjare

2009-04-13T16:51:00.018+02:00

Påsken firades i Sylarna detta år. Med på turen var Jennis kompis Lena, som likt Easy skulle begå premiär när det gäller vintertältning.

Långfredag

Sträcka: Storulvån -Sylarna

Väder: Växlande molnighet och +10 grader

Strax efter klockan 08.00 lämnade vi Rödön eftersom Jenni och Easy var inbokade på Sylexpressen som skulle gå klockan 10.30 från Storulvån. Vi kom fram i god tid, vilket var bra eftersom det var mycket folk som hade likadana påskplaner som vi. Efter att Jenni och Easy tagit plats i en av bandvagnarna begav sig även Lena och Staffan iväg på skidor mot Sylarna. I sin iver att komma iväg glömde de dock att ta med sig vatten, vilket fick Lena att äta snö till slut.

Jenni och Easy på Sylexpressen

Sylexpressen tog cirka en timme, Easy hårade ner alla i bandvagnen men som tur var hade hon charmat in sig hos alla långt innan de lade märke till det. Sista halvtimmen blev hon även åksjuk och fick ta plats vid ett fönster som hon hängde ut ur.

Lena och Staffan fick en fin skidtur upp till Sylarna och anlände vid tre-tiden. Där Jenni bjöd på efterlängtad kall cola.

Staffan skidrar mot Sylarna

Efterlängtad cola!

Efter en snabb överläggning beslutade vi oss för att slå upp tältet bara några hundra meter bort från fjällstation och betalade 130 kronor i serviceavgift. Det innebar att vi kunde använda toaletter, kök och framför allt kunde ta oss en härligt bastu på kvällen. Dessutom fanns det en praktiskt kran med 90-gradigt termosvatten som vi såg till att fylla våra termosar med.

Tältet med Sylarnas fjällstation i bakgrunden

Påskdagen
Dagstur till Slottsdalen
Väder: Strålande sol, +10 grader och vind på 10 meter i sekunden

Vårt läger på morgonen

Jenni och Staffan vaknade vid åttatiden och gick ut med Easy som sovit gott hela natten. Det blåste ordentligt ute och vi konstaterade att vi nog skulle överge planen att byta lägerplats till Slottdalen eller Tempeldalen och istället bara göra en dagsutflykt. Lena var med på noterna, så efter frulle packade vi oss en liten lunchsäck och tog vi sikte på Tempeldalen. Vi såg dock snabbt att den låg i skugga och skulle så göra några timmar till så vi beslutade oss för att satsa på Slottsdalen istället och grytan där Syltjärnen ligger. Vår förhoppning var att det skulle vara mindre blåsigt där, vilket det dock inte var. Så vi stannade och lunchade väster om Slottet istället och kikade på folk som var på topptur mellan Lillsylen och Vaktklumpen.

The Family på dagstur på väg upp mot Slottsdalen

Bensträckare

Fikaplatsen fick tummen upp!

Att åka tillbaka till tältet gick snabbt, pga vinden. Det var bara att sträcka ut armarna och åka. För att det inte skulle gå för fort för Jenni, Lena och Easy kryssade vi oss neråt.

En fröjd att åka neråt

Tillbaka vid tältet förbättrade vi på snömuren, myste lite och lagade sedan middag. Vi hann även med en sväng till station, där Lena till Staffans glädje köpt med sig en öl till påskmiddagen som bestod av korv och makaroner.

Lena och Jenni förbättrar snömuren

Mys- och sovstund

Staffan lagar påskmiddag, stekt korv och makaroner

Annandag påsk

Sträcka: Sylarna-Storulvån

Väder: Först sol, sedan moln, slutligen regn, +10 grader och vind från 0-10 meter per sekund

Frukostbestyr

Eftersom väderleksrapporten vid Sylarna lovade regn från lunchtid hade vi beslutat att den som vaknade vid sju-tiden skulle väcka de andra. Det blev Staffan som väckte Jenni, Lena och Easy. Staffan fixade frulle och sedan började vi att packa ihop grejerna. Vi sa hej då åt lägret och började skidra tillbaka mot Storulvån, ganska snart avtog vinden och det blev riktigt varmt. Att skidra tillbaka gick lätt, till och med för den gravida som inte ens behövde ha Easys hjälp särskilt mycket.

Vi stannade vid vindskyddet Spåime och fikade. Staffan och Lena hetsade (MAX i Åre lockade) och efter 30 minuter fortsatte vi vår väg tillbaka. Det hade tinat en hel del och på ett ställe var det rejält blött. När vi hade några hundra meter kvar till Storulvån kom de första regndropparna, perfekt tajming. Väl framme gick Lena och handlade läsk som vi satt och drack och tittade på folk. Staffan svepte läsken och packade sedan bilen medan tjejerna satt och småsmuttade på läsken.

Staffan och Lena på väg tillbaka mot Storulvån

Gravid kvinna i femte månaden efter16 kilometer skidåkning

Slutsats

Årets påsktur skiljde sig lite från tidigare påskturer men blev riktigt lyckad. Vi lyxade med bastubad, toaletter, färdigt varmvatten och kiosk. Easy skötte sig riktigt bra och tyckte nog att detta var livet på en pinne. Lena undrade vad hon gör i Stockholm och vi (Staffan och Jenni) njöt av att få vara i fjällen.

Easy favvosyselsättning efter att springa - gräva
Jenni och Easy på väg upp mot Slottsdalen

Påsktur på G

2009-04-02T21:23:00.005+02:00

Yes!

Som vi har längtat efter en fjälltur. Men det har varit husköp, hundvalp, plugg, jobb etc. som varit i vägen. Men nu är det bestämt, en kompis kommer på besök över påsk och vill ut på tur och då kan man ju inte säga nej.

Staffan i Skäckerfjällen

Så till påsk bär det iväg till Sylarna för en tredagarstur. Att valet föll på Sylarna trots att det troligen kommer vara proppat med folk beror framför allt på Jennis välsignade tillstånd. Det välsignade tillståndet medför hjärtklappning och andnöd så fort det blir lite motstånd, så snövessla upp på fjället blir bra både för Jenni och Easy. Men från Sylarna till Storulvån har vi tänkt skidra allihop.

Den bästa årstiden

2009-02-28T20:35:00.005+01:00

Nu är den här! Den bästa årstiden- vårvintern!

Det är massor med snö, en sol som skiner och värmer och dagarna blir ljusare och längre. Vi firade detta med en dagstur till Svartsjöarna. Sällskap fick vi av Maria, Andreas och till Easys stora glädje Zeke. Efter att ha börjat dagen med sovmorgon och frukost i soffan (förra veckan steg vi upp halv fem för att köra till Mora!) packade vi ryggan med varm O´boy och mackor med antingen gravad lax eller ost. Easy var otålig medan vi gjorde oss iordning och börjar till och med tjuta i hallen :- )

På parkeringen vid masten var det mycket bilar men väl ute i skogen märks det inte att mycket folk är i farten. Vi skidrade bort till norra sjön och gjorde oss en mysig rastplats. Hundarna skötte sig exemplariskt, ok- någon gång trasslade de väl in sig i varandra eller runt ett träd men i det stora hela skötte de sig bra. Däremot har det ännu lärt sig att vila vid rast.

Springa- det är livet!

Crazy dog

Fikaplats

Fotosession

Basläger

2009-01-11T12:06:00.004+01:00

Vi har slagit ner bopålarna och ska göra oss ett nytt basläger. Valet föll till sist på Rödön, strax utanför Östersund men i Krokoms kommun närmare bestämt.

Detta möter oss när vi öppnar tältdörren på morgnarna

Själva boendet, av så kallad GT-modell

Med en blå spark

2008-12-16T22:27:00.005+01:00

Idag var det dags att testa på något nytt. Det blev hundpromenad med spark. Denna gång utan dragsele så Easy fick vackert springa brevid sparken istället. Detta tyckte hon och matte var riktigt kul. Det gick ju lite undan istället för sedvanlig promenadtakt. Det roligaste stället var ner från Fyrvalla mot campus. Det är en svagt sluttande backe på några hundra meter och vi fick upp rejält med fart.

Easy skakar ner snö från grenarna. Foto från lördagens promenad.

Med snö på nosen. Foto från lördagens promenad.

Easy drar

2008-12-14T18:18:00.008+01:00

I dag bestämde vi oss för att ta med Easy på en första liten skidtur. Hon är nu sju månader och vanliga promenader bör kännas lite för lite för damen. Så vi tog med oss skidorna och gick över Stuguvägen till Campus för att därifrån kryssa oss fram till Fyrvalla och Tallvallen. Planen var egentligen att åka på ängen för att inte skidorna skulle locka till för mycket lek.

Matte började med att ta täten och Easy var inte sen att hänga på. Efter 10 meter kunde vi konstatera att drag-genen sitter där den ska och skidorna brydde hon sig inte om.

Så framme vid Fyrvalla tog vi in på skidspåret istället och Easy sprang. Det svåra är att man inte vill låta henne dra för tungt men när man bara har en hund blir det svårt att reglera hur mycket hon drar. Särskilt när hon vill framåt och helst vill öka takten hela tiden och man vill ju inte heller dämpa hennes draglust. Så det får bli lite kortare turer nu i början. Vi tyckte allihop att det var riktigt kul. Det var dock svårt för den som inte hade Easy att hänga med.

Årets sista skidtur?

2008-11-23T21:38:00.008+01:00

Förra gången färden gick till Stensdalsstugorna så blev rubriken "Vårens sista skidtur?" när vi skrev om det. Det var tur att vi var förutseende nog att inte dra till med "årets sista" när vi författade den rubriken. Jenni och Easy var hemma den här turen, turen var lite för tuff för Easy som bara är drygt 6 månader ännu. Sällskapet bestod istället av delar av Svenska Fjällklubbens jämtlandssektion.

Fint ljus på väg upp från Vålådalen.

Fikapaus på vägen upp.

Det var mörkt när vi kom fram till stugorna vid fyratiden. Eld i kaminen, vatten ur ån och sen dags för middagsbestyr i stearinljusens sken. Gemensam middag och lite lägereldsprat innan sovklockan ringer vid 22-tiden för samtliga...

Ganska varmt och skönt, ännu har vi inte eldat upp värmen till 35 grader som den var vid läggdags. När vi vaknade på morgonen hade temperaturen sjunkit till behagliga 18 grader.

Vatten rann ovanpå isen som nog inte legat alltför länge.

Gruppbild innan avfärd på söndagen.

Enklare skidra tillbaka, nerför då vi också kunde nyttja de egna spåren från lördagen. Då var det tungt att spåra och vi turades om på fyra man med ganska korta intervaller. Fem timmar upp, fyra timmar ner vittnar om ett ganska lagom tempo. Inte bara vi utan även hundarna fick jobba hårt, det var ungefär 2-3 decimeter kallsnö på marken.

Dit ska vi.

En mycket trevlig tur till en fin stugplats.

ps. Jag sätter frågetecken efter även denna rubrik, man vet ju aldrig. Fjällklubbarna har planerat en till tur innan nyår... ds

Fjällen kallar

2008-11-20T12:19:00.003+01:00

Till helgen blir det skidtur till fjälls...

...ber att få återkomma.

Höstpromenad

2008-10-05T21:05:00.007+02:00

I blåsten tog vi oss en mysig höstpromenad på Andersön. Staffan kastade några kast med fiskespöet och Easy hoppade och sprang.

Västra sidan

Jenni och Easy busar.

Strandade kottar

Easy några timmar senare

Jo, förresten....

2008-10-02T21:24:00.003+02:00

...här är Staffans senaste projekt/kris för den intresserade. Nu ska vi inte sprida ut vårt bloggande mer, utan koncentrera oss på de tre vi har.

Backpacking + rafting = packrafting

2008-09-27T17:49:00.008+02:00

Efter många turer fram och tillbaka kunde raften sättas i sjön. Med tanke på att säsongen börjat likna sen höst så förlas premiärturen till skogslandet snarare än fjällen som jag hade tänkt. Dessutom var jag ensam på turen och då är försiktighet en dygd när vattnet är så kallt som det är nu. På kartan har jag dock redan prickat in fina turer i fjällen, men de får vänta till nästa sommar.

- Alpackaraft Denali Llama

- VKV Expedition Fits all, 2delad paddel

- Seal Line vattentät rygga 70 L, avtagbart bärsystem.

Paddeln är delbar för att kunna fästas på sidorna av ryggan vid vandring, den kan såklart även fungera som tältpinnar. Jag valde en vattentät rygga trots att en vanlig rygga är bekvämare att bära, men den kommer att bli tung av allt vatten som sköljer över den vid paddling. Ryggan fästs nämligen i fören på raften. Seal-Linesäcken har dessutom ett helt okej bärsystem enligt min mening, särskilt om man jämför med dagens i vissa fall ganska extrema ul-ryggor. 70 liter väger in på dryga kilot så säcken är ganska lätt faktiskt.

Premiärturen gav lite hintar om saker som behöver fixas till nästa sommar. Bland annat måste en liten vattentät påse kunna sättas fast på spraydeck så jag kommer åt kamera, mobil, lite snacks, vatten etc. Nu låg kameran nerpackad i stora säcken och därför saknas det också bilder från vattnet. Den uppblåsbara sitsen och ryggstödet är skönt, men det ska bli ännu bättre när det uppblåsbara liggunderlaget kommer på plats i botten av båten. Det kommer avlasta fötterna också och dessutom hålla det kalla vattnet på avstånd.

En underbar skylt

Passade även på att testa mitt nya flugspö, ett 7-delat Pool 12 #6. Avdriften pga vind är dock inte att leka med i en packraft, men något annat var ju inte att vänta heller. Det funkade dock klockrent att fiska från raften, men det bästa är nog att antingen ankra eller så paddla till ett ställe och går iland och fiskar. Köpte förresten spöet på tokrean som var på Sportkällaren i Åre i torsdags. 70 % rabatt på allt fiske hade de och jag tog bara detta spö för det facila priset av 598 kronor.

Rasta i Rasten...

2008-09-21T21:51:00.006+02:00

Fillstabäckens naturreservat ligger på Annersia, en mil från centrala Östersund. Det består av en källa med kalktuffbildning — en naturtyp som är geologiskt och botaniskt ovanlig i Sverige och även i resten av Europa. Ett fint ställe att ta en söndagspromenad med några hundar på lekhumör.

I omkring 5 000 år har en kalkvattenkälla sipprat ur sig kalciumkarbonat som bildat det som kallas för ett kalktuffområde. Själva kalktuffen är kupolformad, omkring 30 meter lång och lika bred. Kalktuffen är känsligt för tramp och slitage. Använd de spångar som finns. Här växer dessutom bland annat majviva, björnbrodd, brudsporre, flugblomster, kung Karls spira, jämtstarr och knagglestarr.

I Fillstabäckens rinnande vatten består den ljusa bottnen av både kalkbleke (kalkslam) och kalktuff. I bäckens strömställen består bottnen av kalktuff som bildats i anslutning till kiselalgen Didymosphaenia geminata. På land avsätts kalken i vegetationen som sakta kapslas in i en gråvit beläggning.

Källa: Länsstyrelsen Jämtland. Fotomodeller: Easy, Saba & Nikita

Äntligen fick vi oss en liten tur

2008-09-14T20:32:00.012+02:00

Det blev en liten helgtur till Dörrsjöarna. Ni som läst denna blogg ett tag känner kanske igen namnet. Det är samma sjöar som vi var vid den stormiga påskturen för 1,5 år sedan, fast då skidrade vi in från andra hållet.

Denna gång valde vi att börja i Arådalen och vandrade över Hundshögen. När man svänger av från Fäbovägen mot Arådalen blir vägen mycket dålig. Stora gropar i vägen och skakigt värre. Fördelen är att man enbart behöver gå några hundra meter från parkeringen och man är uppe på kalfjället.

Easy som var på sin premiärtur var allmänt glad och knatade på. Hon är ju anledningen till att vi inte gjort några långturer i sommar och också anledningen till att vi valde att gå just den korta och relativt enkla vandringen från Arådalen till Dörrsjöarna.

Vackra höstfärger på väg upp för Hundshögen. Arådalen i bakgrunden.

Men för Jenni märktes det rejält att vandrarskorna legat på hyllan. Flåset var inte detsamma och med strålande sol började svetten att rinna ganska snart. Något som det inte rann lika mycket av var vatten. Varenda liten fåra var helt uttorkad och givetvis hade vi inte räknat med det. Så med munnar torra som Saharaöknen kom vi över krönet av Hundshögen och halvvägs ner rann det ut kallt och gott vatten ut från berget.

Äntligen vatten!

På väg ner mot Dörrsjöarna

Jenni ovanför Dörrsjöarna

Vyn neråt är mycket vacker med sjöarna och landtungorna. Höstfärgerna gör det än vackrare. Denna tid på året är underbar att vara ute. Luften är klar, färgerna vackra och inga mygg. Vi hittade oss en liten mysig plats och slog läger. Easy sommande som ett litet lamm och efter en stund gjorde husse och matte henne sällskap i det mjuka riset. Därpå sov vi alla en halvtimme i solens sken och med bäckens porlande i bakgrunden.

Vår tältplats

Trött vovve

På kvällen myste vi på, stekte prinskorv och åt snabbmackisar till. Staffan gick och spanade efter fisk och Jenni myste med Easy. Innan mörkret föll gick vi en promenad. Easy var fjällglad och sprang som en dåre! Tur att hon fortfarande är bra på inkallning. Hon kommer som ett spjut. Det var rätt kyligt ute så redan 21.30 la vi oss. Döm av vår förvåning när vi vaknar och ser att klockan är 08.15. Vi som trodde att Easy ville ut redan vid 5-6-tiden. Men ack nej, hon var visserligen vaken men tyckte nog att det var så mysigt mellan våra sovsäckar så det var värt att ligga tyst och stilla. Efter en lugn frukost, packade vi ner tältet och började gå tillbaka.

Fillingmannen smyger på den intet ont anande hunden

Vi valde att gå upp längst en gräsbeklädd och relativt brant sluttning men det var betydligt enklare än att kryssa sig fram mellan blocksten. På tillbakavägen kunde vi beskåda renvallningen till slakteriet som pågick nere i dalen. Deras hundar måste ha ett grymt flås.
Vi tog oss en paus på vägen ner beskådade utsikten, åt Polly och blåbär. Easy visade att hon började fatta detta med turer och la sig och sov på en gång.

Easy har börjat fatta galoppen. Sov när tillfälle ges.

Kontenta: En mysig septembertur och Easy lär få följa med på många turer framöver. Fast vi får nog lov att öva mer på fot och gå bakom.

Kvällspromenad. På andra sidan av sjön var vi påsken 2007

Krokig fjällbjörk i höstskrud

Vackra Easy

Ny...

2008-09-08T19:29:00.005+02:00

... helg, sjö och bärsort.

Den här gången tror vi bären ska räcka till ett års förbrukning av sylt till gröten.

Kan det bära sig?

2008-08-29T22:52:00.007+02:00

Jodå, det gör det ju såklart, men den här gången skrapade vi bara ihop till en blåbärspaj.

Var kommer ni från?

2008-08-13T21:42:00.011+02:00

Ett verktyg som är lite skoj för oss bloggare är Susnet , med dess hjälp kan vi se hur många besökare vi har per dag, månad etc. Dessutom kan man se vilken sida ni var på innan ni kom till oss. Till exempel är det väldigt många som kommer via utsidan och då ofta via den här tråden. Väldigt många kommer dessutom via Google, vilket i sig är lite skojigt eftersom vi då också kan se vad ni sökt på som sedan lett er in till oss...

En ganska ovetenskaplig koll visar att de allra flesta sökt på "Gimån", tätt följt av "skenattack", "midsommarbuffé " samt på delad fjärdeplats "Tossåsen" och "Anjan"

Öringen vann....

2008-08-10T15:56:00.008+02:00

Det finns ingen anledning att dra ut på det. Öringjakten får sägas vara misslyckad, fiskemässigt iallafall. "Sämsta fisket jag haft här någonsin" sa Håkan när vi var på väg hem. "Jag kanske för otur med mig" svarade jag snabbt. För vi har verkligen haft uselt fiske de gånger vi varit ut tillsammans, trevligt och bra i övrigt, men fiskemässigt uselt. Men Håkan ville inte gå med på att det var mitt fel. Vi enades i att det nog var för kallt, bara cirka 4 grader på natten. Trots en del insekter så var det svårt att få saker och ting att hända.

Håkan knallar hemåt efter första nattens fiske.

Håkan på övre nacken med Bunnerfjällen i fonden.

Ett drygt tiotal mindre öringar blev det, de flesta tagna av Håkan. Ingen var dock större än halvkilot. Vi åt korvmiddag, drack lite rödvin och tog en liten whisky till det lånade kokkaffet. Stort tack ni i andra stugan.

Vi bodde proffsigt.

Handarbete

Fotografen får frispel och tränger sig in i bilden

Håkan filosoferar en stund.

Nu tar vi nya tag och laddar inför sluttampen på årets flugfiske. Det kanske blir en storartad harrfinal i oktober i *****jokk, vem vet...

Öringjakt i natten...

2008-08-05T21:06:00.004+02:00

Hittills under semestern har jag, Staffan hunnit fiska en gång. Det var när Jenni badade bastu med tjejpolarna. En harr blev det och dessutom många skrik bakom ryggen när damerna sprang från värmen i bastun till kylan i Torneälven. Laxen steg längre ut men den utrustningen låg en bra bit bort. Det sved lite om jag ska vara ärlig.

Idag ringde kollega Håkan och nu ser det ut som om jag ska kunna komma iväg på lite storöringjakt i västjämtland. Håkan är med på ett privat vatten och har bjudit med mig dit förut, men något har alltid kommit ivägen. Den här gången ska inget få hindra mig. Hoppas jag....

Easy action

2008-07-30T21:14:00.012+02:00

Valpsommar betyder mindre tid till det mesta som inte handlar om att passa lilla Easy. Vi har förundrats över hur hon förändrats under de första veckorna hos oss.

Det skall börjas i tid. Bastukammaren är helt okej att sova i

Från att ha varit helt ljus i ansiktet utvecklade hon snart två små hitler-mustacher ovanför ögonen. De blev snart utsmetade och började sedan utgöra det som ska rama in ansiktet på sedvanligt huskysätt. Ett tag där var hon riktigt rolig, tänk en ugglas ansikte, en isbjörnunges framkropp och en bakdel tillhörande en hare i vinterdräkt. Lägg till huggfrekvensen hos en uppretad kobra och det börjar närma sig det lilla pälsmonstret vi pratar om. Nu kliar det inte lika mycket i tänderna längre och hon börjar dessutom se ut som en riktigt snygg siberian-husky tjej...

Huggorm, jag?

Hemma i köket

Trädgårdsmarodör

Slocknad festdeltagare

Slocknad punkt slut

En het dag är detta den svalaste platsen

Easy badar i stugan

Sista kvällen i Bläsaviken

Hos matte är det lugnt och skönt och tryggt

En halv sekund efter att matte lossat på kopplet, och Easy ska inte till husse utan förbi och ner till vattnet

Take it, Easy

2008-07-08T19:52:00.009+02:00

Nu har vi äntligen enats om ett namn. Hon ska heta Easy. Eftersom Jenni kom på själva namnet Isi blev det Staffan som valde stavningen. Det blev den engelska till Jennis förtret. Kolla in hennes "ögonbryn" på foton nedan. De är inte ditmålade.

Gökar 2.0

2008-07-05T16:18:00.010+02:00

Inte mycket till fiske när Rulldalen besöks för fiske den här gången, 1 år och en månad sedan senaste fisket här. I september såg vi kilosöringar leka här, nu är de som bortblåsta. Vanliga fiskpinnar har mer fisk i sig än de sillar som slukade mina flugor den här trippen. Alla utom en, en mörkt tecknad vacker fisk som med lite god vilja närmade sig halvkilot. Den gick på återväxt. Klicka på bilden här nedanför så får du en uppfattning om hur mycket pyttesmå svidare det var. Bilden togs inte för att illustrera knott-tätheten utan var bara det sedvanliga självporträttet jag brukar ta när jag är ute. Det var faktiskt till och med värre senare på natten.

Lika vackert som vanligt när solen går ner över Hottögsfjället. Ån gör några kringelikrokar här, innan den fortsätter ner genom den öppna dalen och vidare ner genom skogen mot Vattensjöarna. Göken gol även denna tripp.

En fin hölja i den öppnare delen av dalen. Djup och fin men den här gången var det inte någon större fisk här, iallafall inte som valde att göra mig glad. Körde med GTX-strumpor och Salomon Karma, funkade klockrent även om jag hade velat ha en högre strumpa. Nu kunde jag iallfall gå över myrar, blöthål och i 2 decimeter djupt vatten utan att blöta ner fossingarna.

A room with a view 2.0, men hade jag vetat det där med svidarna hade jag tagit ett innertält istället. Nu valde jag tarp eftersom de hade lovat regn på natten. Bad mistake, särskilt som jag glömde mössan hemma och dessutom var nyrakad på knoppen...

I brist på fiskehistorier drar jag denna vals: försedd med ögonbindel nöp jag den här gynnaren i flykten. Catch and release.

ps. det sista var sant, jag släppte den. ds

Nu är hon här!

2008-07-01T20:55:00.001+02:00

Och har intagit våra liv samt Essis gamla biabädd.

Valpsäkrar

2008-06-28T20:25:00.004+02:00

Just nu pågår projekt valpsäkring av hem. För imorgon är det äntligen dags att hämta hem det söta livet. Pirrigt värre!

Awangas Winx Tecna

Kom igen brorsan!

Upptäcksfärd

Alla foton tagna av uppfödaren Caroline Hoffman Jönsson, Kennel Awangas

2008-06-20T17:12:00.002+02:00

Glad midsommar!

Önskar Jenni och Staffan

Fishermans friend...

2008-06-07T01:03:00.040+02:00

... när fisket skiter sig, när myggen hopar sig och hoppet lämnar en stackare återstår bara en sak:

Men förutom att jag inte såg ett enda vak trots mängder av sländor, trots att jag prövade nymfer, våtisar, kläckare, torrisar och streamers, att jag tappade tre drag till tre olika mördargurkor, att två andra fiskare hade ockuperat den fina nacken nere vid älgtornet där det är så djupt och bra både före och efter nacken... ja trots det så var det iallafall lite mindre mygg än på torsdagen. Dessutom fick jag se bäver, först i en tjärn och sen i ån, dessutom ett svanpar och inte minst, mina Salomon Karma och SIMMS lättvadare övertygar mer och mer..

Det blir definitivt ett tuffare test av dessa skor under en eller två veckor i fjällen i sommar/höst. Då ska de få bekänna färg både för vandring och fiske. Fick iallafall slå upp tarptältet och rulla ut nya sovsäcken. Fast med facit i hand så hade ju ett myggsäkert innertält varit bättre. Det var ändå för varmt både för fiske och för att krypa ner i en sovsäck så det blev bara att slumra en stund.

Reflexen fungerar

Herr och fru Svan

Fina strömmar

Bäver nr 2

I sanningens namn ska alltså sägas att det har varit lite för varmt de senaste dagarna. Nästan upp mot 30 som varmast, vilket såklart gör sitt för fisket. Vattnet måste ha hållt en temperatur på upp emot 17-18 grader, allra minst. Jag tror på den här ån, har sett fina öringar på bild härifrån och jag kommer att åka hit igen. Trots att händer, armar och huvud just nu är tämligen buckliga av myggbett.

Lär dig livets stora gåta...

2008-06-05T23:24:00.007+02:00

Gråta gråta gråta....

Stack och fiskade med kollega Håkan vid 11-tiden i förmiddags, kom tillbaka vid 22.30... Det måste ha varit nåt konstigt med vattenståndet där vi var. Vattentemperaturen, det kanske var för varmt. Eller möjligen kallt. I luften. Och eller vattnet. Utrustningen var för gammal. Gud straffade oss. Flugorna var risiga. För nya? För tidigt på säsongen. För sent kanske? Någon hade förgiftat ån. Den var utfiskad. Nymfer, torrisar, våtisar, upphängare... Nej. Vi var för sent ute på dan. Eller kanske för tidiga? Är det nattfiske som gäller här?

Flugviktare

2008-06-03T20:59:00.046+02:00

Total vikt 1295 gram i storlek XL och 44

Läser tidningen Allt om flugfiske #3 2008 som har en artikel om nya prylar. Allt från vadare till spön, dunvästar och gympadojjor. Om gympadojjorna står att läsa " Efter en dag i vadarkängor är det rena paradiset att stoppa fötterna i ett par lätta gympaskor". Lätta gympaskor får i det här fallet representeras av ett par Cayman GTX från Viking.

Skorna är alltså gtx-fodrade vilket enligt Allt om flugfiske innebär att skorna "ska klara både vadning och vandring i svår terräng" Öh va? Det betyder ju bara att när vattnet runnit ner i skorna under vadning så har det desto svårare att komma ut genom gtx-membranet... Fiffigt, jättefiffigt. Men de är väl iallafall lätta säger du tvivlande? Skorna, som även förekommer som pris i läsartävling i tidningen Fiske för alla #4 2008 är ju inte särskilt lätta även om skofabrikanten lyckats få de omskrivna i två fiskeblaskor. Fast det är klart, jämför man med ett par 2,5-kilos vadarkängor så är de ju okej...

Ställer mig också ganska frågande till beteckningen lättviktsvadare. Så länge de inte är helt i neopren får vadarna nämligen ofta den beteckningen, alldeles oavsett vad de väger. Väger gör de dessutom, för lättviktsvadarna nuförtiden ska tydligen ha tjocka neoprensockar som sedan sätts i de redan tunga vadarkängorna plus tjocka neoprengrusskydd runt kängorna, för att inte tala om det allra nyaste; en fet dragkedja (så att den fete flugfiskaren ska kunna pinka lättare?) mitt på magen. Vad ska ett par vadare egentligen tåla?

Fiskaren har anonymiserats för att slippa stå till svars för de tunga kängorna, neoprenvadarna samt den exklusiva, men tunga flugfiskevästen i renskinn. Hunden behöver inte räknas in i utrustningens vikt eftersom den, så länge den levde gick på egen hand.

Okej okej, om du ska stå i en iskall atlantälv och dänga efter lax 8 timmar om dagen kanske det här inte är nåt för dig. Men för det normala svenska flugfisket i ström och sjö. Vad rekommenderar doktorn då? Jo, lätta gympaskor i mesh och ett par lättviktsvadare där sockan är i samma tunna väv som själva byxan. Meshskor, dvs vattnet rinner rakt genom och de torkar fort, vilket har sina fördelar. Lätta vadare för att, ja för att du inte behöver tyngre grejer helt enkelt. Tyvärr har SIMM's slutat tillverka sina lättviktsvadare, ofattbart nog sålde de inte tillräckligt bra.

Här med grusskydd. Fast ärligt talat, hur ofta behövs grusskydd? September 2007 , minusgrader och kräksnö.

Nu kan du vandra in till ditt fiskevatten i samma skor som du sedan ska fiska i. Eftersom skorna är i mesh så torkar de fort och väger dessutom mindre än ett par traditionella gympaskor, eller såklart ett par gympaskor med gtx. Du har alltså lägersko, vandringssko och fiskeskor i en och samma sko. Nu pratar vi fiffigt utan ironi ;)

Scrolla nu upp till första bilden på mina skor och vadare. Gå sen till förrådet och hämta dina egna och lägg de på köksvågen. Fundera sedan på hur mycket god korv, single-malt, fotoutrustning (eller vad du nu brukar ha med dig) som du kan ta med istället. Eller kanske bara utnyttja den lägre vikten till att orka gå lite längre, kanske till den där nacken du inte iddes gå till förra året?

Jag orkade, det lönade sig ;)

Det skiljde inte så mycket, varför ska jag orka byta? Tja det är trots allt en början. Det är iofs fel ände att börja i ( börja med de tunga grejerna) men fundera på hur mycket av dina flugor och askar du verkligen använder? Byt ut den flashiga men ack så tunga och överlastade flugvästen mot en liten chestpack, du behöver ändå inte mer nu när du snart rensat ut alla onödiga prylar.

Det här är ju som sagt bara en skrapning på ytan, om du seriöst vill lätta på din packning så rekommenderas http://www.fjaderlatt.se/ eller http://www.utsidan.se/ fyllt av kunskap, tips och råd. Ett första tips och det enklaste sättet att göra packningen lättare är alltså att att börja med de tre tyngsta sakerna i din utrustning: tält, sovsäck och ryggsäck. De tre stora posterna gör den största skillnaden, att borra hål i tandborsten är överkurs för de riktigt nördiga.

Lättare grejer är dessutom roliga att få stora fiskar med. Fast hit flög jag...

Låt mig ta mina egna som exempel. Bytte ut min 100 liters vulcan på dryga 2 kilo, alltså en ganska lätt säck för den storleken, till en 62 liters Granite Gear Vapor Trail på 1081 gram.

Jag tar inte vårt Nammatj 3GT på 3,8 kilo när jag ska ut på solokvist och fiska, utan tar en hemsydd tarptält istället. Det är ett enkelvävstält som komplett med en tältstång, pinnar och packpåse väger in på 757 gram.

Nerpackat.

Uppslaget.

Eller varför inte bo under en tarp?

Jag slängde min gamla dunsäck ( mest för att den hade möglat efter 15 års misshandel) och köpte en Western Mountaineering Highlite på 565 gram.

Nä, nu sticker jag ut och fiskar. Förhoppningsvis kan jag visa upp några fiskar här någon gång efter helgen. Ju tyngre desto bättre, var det inte så?

Priceless

2008-05-11T09:46:00.009+02:00

Med fiskekort, nytt spö + rulle, en handfull nya drag och ny lina på Jennis rulle blev räkningen 899 kronor på fiskeaffären. Hade nog blivit billigare middag om vi åkt till fiskaffären. Och ja, jag håller i ett UL-spö. Det är inget att hymla om. Eftersom det inte är något insektsliv på ytan ännu så hade det iallafall bara blivit "nymf-mete" om jag haft flugspöet.

Överraskningen

2008-05-07T16:08:00.008+02:00

Det här goda halade Jenni upp ungefär halvvägs in i vår första fjällvandring. Hon hade flera gånger när det varit regnigt och jobbigt, gått och tänkt att "nu jävlar äter jag upp godiset och halsar vinaren", men tack och lov höll hon sig och överraskade mig en kväll. Sedan dess har vi försökt ha något gott med att överraska varandra med, men i sanningens namn har det mest blivit prat.

Nu tänkte jag iallafall att ni skulle få ge tips på godsaker, eller annat som kan vara kul, gott, mysigt att ha med på fjället...

Vin funkar ju, fast det är tungt att bära. Och så blir bilderna suddiga när flaskan är tom.

Vårens sista skidtur?

2008-04-28T10:51:00.013+02:00

Varför går vintern så fort? Snön börjar falla och man tänker på alla turer man kommer att göra och så plötsligt har snön töat bort. Nåja, vi kom på det i tid och tog oss en liten helgtur upp till Stensdalsstugorna. Stället har stängt för säsongen men vad gör väl det, vi skulle ju ändå tälta.

Vi genade genom skogen från Nulltjärn där vi parkerade bilen, men insåg efteråt att det visserligen gick lite snabbare men att det med stor sannolikhet var mycket jobbigare. Tät granskog, kuperat och snö som inte bar särskilt väl. Ett ytterligare tecken på att våren är här var de björnspår vi stötte på i skogen. Lördagen bjöd på soligt och varmt väder. Vi stannade halvvägs och fikade.

Väl framme i Stensdalsstugorna kikade vi runt lite. Stugvärden annonserade att han dragit för säsongen. Sedan slog vi upp tältet en bit bort och gjorde oss hemmastadda.

Turens test var färdiga hamburgare på burk. En beställning Staffan gjort på nätet, lite på skoj. Burgaren låg i en konservburk som värmdes upp i kokande vatten och sedan var burgaren med bröd, ost och sås färdig att ätas. Smaken var väl som Hesburgare fast tio gånger värre.

Under natten och morgonen regnade det. Så vi fick packa ihop i ihållande regn och den första halvtimmen på tillbakavägen fortsatte regnandet. Bara på en dag hade mycket snö försvunnit och på vissa håll var det barmark. Värst var det på ett ställe där vatten hade samlats och som man inte kunde åka runt. Där fick man åka någon meter genom vatten som nådde till anklarna. Nerfärden bjöd ändå på härlig skidåkning och även nu stannade vi och fikade i vårsolen.

Charter, kan det vara något?

2008-04-27T20:46:00.009+02:00

Som nybliven 30-åring är det nästan jobbigt att acceptera, men charter är underbart! Allt fixat och klart, gå till den gaten, gå till den bussen, stå där och kom här.

Vår charter tog oss till Brasilien som innebar 14 varma dagar med långa stränder, god mat, kall öl och trevlig folk. All tid tillbringade vi i Pipa som är en liten by med cirka 3000 invånare. Det är för brassarna och många svenskar en semesterfavorit.

Pipa från havet

Pipa - populärt surfarställe

Vi var där i början av april, vilket är alldeles i slutet av säsongen. Men det är fortfarande varmt, i genomsnitt +29 grader i såväl luften som vattnet. Det gör att man helst spenderar dagarna vid stranden, där det fläktar skönt. Det finns många fina stränder både söder och norr om samhället.

Jenni på Praia do amor

På Praia do madeiro badade vi med delfiner. Ibland var de bara 4-5 meter bort. Det var nästan lite läskigt. En dag valde vi att se Pipa och stränderna från havet och gjorde en båtutflykt. Vi åkte från centralstranden till delfinstranden. Det var en mysig liten tur som tog totalt 2 timmar och kostade cirka 90 spänn.

Maten då? För en "köttmänniska" är det himmelriket. Finfina grillade stekar. Vårt favoritställe heter Rancho da Pipa och det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på det perfekt grillade köttet. Till köttet serveras ofta ris, bönor och maniokpulver samt friterad maniok som är någon slags rotfrukt, tror jag. Sedan är givetvis skaldjur något som gäller här. Vi har ätit räkor i massor och i olika varianter. Allt från grillade på spett till gryta som serverades i en pumpa.

Sedan finns det massor av frukter, som brassarna dessutom verkar älska att pressa till juice. Till frukosten fanns alltid färskpressade juicer av alla de slag.

På väg till restaurangen.

Middag på Rancho da Pipa.

Frukt- och grönsaksaffär

Dos caiprinhias por favor.

Räkor och sprit, kan det bli bättre?

Vi bodde på hotell Porto do Sol som kan rekommenderas. Vi hade en egen bungalow bestående av ett kombinerat vardagsrum/kök, ett sovrum och badrum. Duschen i badrummet var en eldusch! De rekommenderade att man skulle stänga av vattnet om man vill ändra temperaturen annars kunde man få sig en ofarlig men ändå en elstöt.

I hängmattan utanför vår bungalow

Kolla in sladdarna

Ovanför Praia do Amor

Vår favoritstrand, Praia do Amor

Jepp, det ÄR polisstationen

För de icke känsliga, 40-åringen gör kanonkulan

Huvudgatan i Pipa

Vår sista dag i Pipa och Jennis trettioårsdag tillbringades på stranden och avslutades på Panela de Barro med en underbar trerättersmiddag.

Opptur på Storsnasen och Getryggen

2008-04-20T19:49:00.014+02:00

"Sluta ligg på rygg med skidorna mot skyn och kippa efter luft, kom och fika istället"

Staffan gjorde sällskap med Stefan och Anders till västjämtland för en dag på skidor. Bilen parkerades mellan Storsnasen och Norder Tvärå-klumpen och sen var det bara på med stighudar och börja knata. Kameran kom med den här gången men det blev bara bilder från fikat. Det var en bra dag, även om det blev att lägga pannan i djupa veck för Staffan...

Norder Tvärå-klumpen i fonden, kaffe och thé i muggarna.

Värdet var helt okej, även om det blåste rätt kallt högre upp på berget. Skidåkningen varierade från stenhård kartong till helt ok smörföre. Sen åkte vi till Storulvån och gick upp på Getryggen.

"Va, finns det mer i säcken?"

I egentlig mening blev det helt ärligt ingen topptur eftersom vi inte gick hela vägen upp på topparna. Men eftersom vi gick opp så kan vi kompromissa och kalla det för en Opptur... fast det hade lika gärna kunnat gå under benämningen "No Country For Unfit Men", och då refereras det inte till Stefan eller Anders...

Anjans fjällstation...

2008-03-29T21:17:00.017+01:00

... ofta benämnd som en pärla bland fjällstationer. Lätt undangömd, bortom allfartsvägarna nordväst om Åre alldeles vid norska gränsen. En bra bas för vandringar eller skidfärder upp i Skäckerfjällen...

Anjans fjällstation byggdes 1937 av Eyvind Frölich som efter en tid som trapper i Alaska hamnade i Jämtland. Här vill jag bo tänkte han och slog sig ner och byggde fjällstationen.

Jenni skidar över Baksjön på väg mot Anjan och en iskall läskeblask

Husen har nu elektricitet och andra moderniteter, men ser fortfarande ut att vara i stort sett orörda även om viss saker stör en timmerstuge-estet...

Måste man se tv överallt?

Här kan man sitta och ta det lugnt efter en dag på fjället

På flera ställen på den lilla stationen hänger det gamla snöskor, skidor, pampiga renhorn och gamla fotografier som berättar om äldre tiders fjällfolk.

Ett par gamla skridskor tjänar nu som dekoration på väggen. Tänk att folk åkte på sådana.

Gammal och nytt ( nåja) blandas i inredningen

Orange heltäckningsmatta kan vara charmigt

Grästak ger en känsla av autenticitet som vi stadsbor gärna vill komma åt

Stora salen på andra våningen

Vill du veta mer så finns det en bok om Anjan. Anjans fjällstation - En pärla i Jämtlands fjällvärld
av författarna Maj och Hans Aldskogius. Den utkom på Uppsala förlag 2003.

Påsk i Skäckerfjällen

2008-03-25T20:32:00.025+01:00

Långfredagen blev precis just det, en lång fredag. På morgonen körde vi 16 mil från Östersund till Anjan för att där upptäcka att vi glömt skaklarna till pulkan. Bestämde oss för att göra en dagstur och sedan slå upp tältet, slänga in grejerna, köra tillbaka till Östersund, hämta skaklarna, tanka på OKQ8, äta påskmiddag på donkan, köra de 16 milen tillbaka till Anjan, skidra i mörkret över Baksjön till tältet och lägga oss... Jo det var en lång dag och alldeles för mycket av den spenderades i bilen. Vi hade dock en väldigt fin dagstur upp på kalfjället där vi fikade och kollade in utsikten. Tyvärr inga foton eftersom kameran glömdes kvar i bilen.

Vårt läger vid Baksjön

Efter fredagens fadäser så vaknade vi på lördag morgon till strålande sol. Vi åt frulle och packade sedan ihop för att påbörja en ganska seg klättring genom skogen upp mot kalfjället, speciellt för Staffan som drog pulkan. Att pulkan sedan var fullpackad med goda saker som renskav, korv, kakor, Minttu, konjak...ja det där lilla extra som man vill ha iställer för bara frystorkat gjorde den inte lättare. Kickerskins, dvs korta stighudar under skidorna var för fjesigt när det blev till att dra pulkan. Som tur var gick det bra att gå på den hårda snön, både i de rejäla backarna som finns i skogen och uppe på kalfjället. Jenni hade en relativt angenäm stigning fylld med glada hejarrop och fika till dragaren.

Snart uppe på kalfjället

Inget fel på utsikten bakåt iallafall men nu får det vara slut med gubbar på bilderna

Ju närmare toppen vi kom desto kallare blev det. Kamerabatterierna fick värmas i innerfickor och fler och fler plagg åkte på. Väl över passet ner mot Strydalen möts man av en riktigt vacker dal med fina dramatiska fjällformationer. Och oj vad lätt det var glida ner mot dalens botten. Vi stannade och fikade och solade vid vindskyddet och träffade även tre personer som skulle ägna helgen till toppturer i området. När solen senare började försvinna bakom Lill-Anjeskutan satte vi upp tältet nere bland några björkar.

Det ser ut som att en liten tomtearmé har trampat runt tältet men oroa er inte, det är bara vi.

Kvällens måltid blev stekt korv, lök och äpple tillsammans med snabbmackisar och riven ost. Mycket gott. Till vår förvåning gick den stelfrusna falukorven som man hade kunnat klubba ner en säl med, utmärkt att skära upp.

Vid våra sista "kvällsärenden" utomhus fick vi beskåda en fantastiskt fullmåne och en alldeles stjärnklar himmel. Ingen idé att ens försöka återge månskenet och stjärnorna med kamerans hjälp. En härlig och kall dag skulle snart bli en rejält kall natt...

Jenni gräver ner påsar som förankring

Gissa vilken spade vi föredrog

Vi vaknade vid halvtiotiden på söndagen efter en kall natt. Staffans klocka som vi tänkt mäta temperaturen med blev allt för seg när den lämnade hans varma handled så vi vet inte hur kallt det var. Men att klockan gav upp tar vi som ett tecken på att det var kallt. Morgonen bjöd återigen på strålande sol som värmde upp tältet på samma sätt som varmt kaffe och lyxiga gravlaxsmörgåsar värmde och väckte våra livsandar. Sedan blev det skidtur.

Vi skidrade upp mot Aahkentjakke och vidare mot Silverpasset. Solen sken från en klarblå himmel och livet var så där underbart. Väl uppe på kammen blev vi lata och istället för att glida ner till nästa dal, så tog vi en fikapaus uppe i silverpasset. Det blåste dock kallt och ganska snart bröt vi upp för att skidra tillbaka. Istället för att åka efter leden ner mot strydalen tog vi bäckravinen. Där hittade vi en utmärkt och vindstilla plats och stannade och fikade och solade en stund igen.

Jenni stretar upp mot silverpasset

Aahkantjakkes branta sydsida i fonden.

Med oss hade vi boken Vinterfärden av Lars Fält. Jenni bestämde sig för att göra teori till praktik och drog iväg till närmaste driva och grävde sig en snöka i två timmar. Tyvärr fanns det ingen lämpligt driva i närheten av tältet vilket resulterade i att allt grävande fick göras två gånger då drivan inte var så hög. Först ut ur snökan och sedan bort från ingången. Men trägen vinner. Här ser ni resultatet.

Jenni vid ingången och inne i snökan.

När Jenni i skymningen kom tillbaka lagade Staffan kvällens måltid. Det blev renskav med snabbris och lingonsylt. Även det mycket gott. Därefter lekte vi namnleken innan vi somnade gott. På måndagmorgon vaknade vi vid halvniotiden och låg sedan och småpratade i en timme innan vi började med frukostbestyren. Även denna morgon var det laxsmörgås som gällde tillsammans med kaffe. Därefter packade vi för att strax efter tolv börja skidra tillbaka till Anjan.

Färden tillbaka gick mycket lättare, dels för att pulkan var lättare, stigningen inte lika brant och underlaget bjöd på bättre fäste. Från Strydalens vindskydd till trädgränsen på andra sidan passet tog det lite drygt en timme. Vi tog paus vid leden och fikade varmchoklad, smörgås och kakor samt nöjt av den underbara utsikten. Jenni tränade även på karta och kompass.

Jenni övar på karta och kompass

Ner genom skogen fick vi gå i några backar. Staffan först, sedan pulka och sist Jenni som höll emot. Strax innan Anjan åkte vi förbi en man som tog det väldigt försiktigt. Detta visade sig vara en farbror på 80 år som hade tillbringat de senaste 30 årens påskhelger med att göra turer från Anjan. Numera dagsturer där personalen höll ett öga på att han kom tillbaka varje dag. Vi konstaterade stilla att det innebär att Jenni har 50 påskturer kvar att göra innan hon är lika gammal. Hoppas verkligen att vi får förbli så pigga och krya.

Jenni drar pulkan sista biten mot Anjan

Efter att slängt in allt i bilen gick vi upp till stugan och tittade oss omkring. Det var supermysigt. Vi tog var sin läsk innan vi hoppade in i bilen och körde, de nu välbekanta 16 milen, tillbaka till Östersund.

Bonusbilder:

Titta, en tomte utanför bivacken

Frukostkaffe nere vid Baksjön

Vårt läger i Strydalen

Nu har tomten gått in

Kvällsmys med några stearinljus i absiden

Vindskyddet i Strydalen med Lill-Anjeskutan i bakgrunden

No Country For Old Men

2008-03-16T10:10:00.006+01:00

Home away from home.

Flåset sviker på vägen upp. Benstyrkan på väg ner. 40, inte 20, glömde visst det. Glömde dessutom kameran hemma så mobilen fick duga. Skitväder; regn, dålig sikt och kartongföre. Men vad gör väl det när man får komma ut och topptura lite, bo i tält, dricka after-skifolköl och steka Mamma Scans på bensinköket.

På väg upp på Storsnasen.

Norder-Tväråklumpen.

Tältade i björkskogen vid "dubbelbäcken" nedanför stenskravlet till höger i bild. Åkningen på berget var ok, kartongföre som höll bra. Första åket gick jag upp på västsidan, men där var det renblåst och isigt och jag anade att det kunde vara en rejäl hängdriva på östsidan som jag inte ville droppa på egen hand. Så jag åkte runt toppen på södersidan. På toppens vänstra kant ses ett stenskravel, där skråade jag in och åkte ner.

Spaden jag fick i julklapp av Jenni tjänstgör som torkställning.

På lördagen gick jag upp mot Storsnasen, men vände med 150 höjdmeter kvar på grund av den usla sikten. Åkte "Stora Svängen" ner i dalen mellan Lillsnasen och Storsnasen. Hård kartongsnö med 1 centimeter nysnö på. Åt lunch och gick sen upp och tog Norder-tväråklumpen innan jag åkte hem.

När jag åkte till bilen kom solen fram, för en stund.

Frösön, en varm dag i mars

2008-03-10T12:43:00.005+01:00

Sjuk

2008-02-24T13:31:00.005+01:00

Egentligen skulle vi ha varit på en fyradagars vinterkurs med innehåll som orientering och hur man bygger snöbivack. Men istället sitter man hemma i lägenheten med rinnande näsa, huvudvärk och feber.

Vattenånga med Vademecum=klassisk huskur

Recension Klättermusen Liv

2008-02-19T15:26:00.003+01:00

I somras köpte Jenni en Klättermusen Liv! Det blev snabbt min lilla söta röda dundröm. Några månader senare köpte även Staffan en.

Fördelar
+ Vikten endast 290 gram!!!
+ Storleken/volymen - nedpackad är den ungefär som ett mjölkpaket
+ Den värmer såååå gott!
+ Lätt att få upp även med frusna fingrar och ner för den delen också.
+ Relativt vindtät

Nackdelar
- PRISET, Jenni gav 1300 kr och Staffan kom undan med 1000 kr, båda från klättermusens egen outlet
- Relativt känslig. Jenni fick en eldgnista mot tyget som smälte på en gång. En större gnista bränner nog lätt ett hål. Den är nog också ganska "rivkänslig"

Slutsats:
Den är underbart varm för sin lilla vikt och volym. Det gör att den är lätt att ta med sig och därmed används flitigt. Den stora nackdelen är priset. Till sommaren när jag haft den ett år ska jag ut pris per använd gång. Då tror jag inte den känns så dyr längre :-)

...och puder fick vi

2008-01-27T14:12:00.000+01:00

Trillevallen 26 januari 2008. När jag, Anna och Christian samt deras son Hugo kom dit på morgonen var det solsken och hyfsade snöförhållanden. Sedan satte det igång att snöa... vid lunchtid var det knähögt.

Foto: Anna S

Här har Christian inte fallit om ni nu tror det, utan precis spännt på sig brädan och rullar runt för att börja dagens första åk. Tyvärr upptäckte jag lite försent att kameran hade en felaktig inställning så bilderna blev inte de bästa... fast vi hade ändå inte tid att fotografera särskilt mycket.

Anna S pumpar puder i fjällskogen

Foto: Anna S

Friluftsdag

2008-01-21T18:12:00.001+01:00

Darriga spiror i Bydalen

2008-01-08T16:26:00.000+01:00

Nu vill vi ha puder

Det var säkert 6-7 år sedan Staffan stod på ett par telisar. Skidsuget kom dock tillbaka i år och premären med nya feta lagg begicks i söndags i Gustavsbergsbacken på Frösön. Efter jobbet idag bar det så iväg till Bydalen som iallafall har lite mer att bjuda på. Den här dagen bjöds det på flatljus, kartongsnö och snålblåst ovan trädgränsen, välpreppade snälla (för att inte säga mycket snälla) nedfarter nedanför kalfjället samt god pannbiff.

När man åker skidor behöver man bra mat

Snyggt, men man fick känna sig fram/ner

Blåsigt, som sagt var

Östersund, 1 januari 2008 kl 03.01

2008-01-07T21:42:00.001+01:00

Storklöv och Lillstrumpa..

2008-01-02T21:55:00.001+01:00

Vi blev så fulla i skratt när skorna stod i hallen och vi såg hur stor skillnaden var mellan dem, så vi kände att vi måste ju dela med oss till er.

Den lilla skon är givetvis Jennis. Det är faktiskt en barnsko, nämligen Sorel Super Trooper. Barnsko innebär förutom små storlekar även "små" priser. Priset var 600 kr medan vuxenvarianten går lös på cirka 1800 kronor. Skon finns upp till storlek 39 och de är stora i storlek. Super Trooper har vattentätt nylonskaft, löstagbar filtinnersko i 9mm ThermoPlus©, 2,5 mm fast filtinnersula och riktigt mycket gummi i sulan och skon för isolering och grepp. Sorel rated to -40°F (-40°C)

Staffans sko är ett par Kamik Oslo WP. De har också löstagbar filtinnersko men denna i 13 mm Zylex® 1000 Liner. Till det tillkommer en extra sula på 11 mm. Skaftet är vattenfast i 1000 Denier Nylon. Staffan gjorde även han ett kap då han köpte dem för 600 kr på blocket.

Tyvärr har denna milda vinter inte gett oss möjlighet att testa skorna ordentligt men det kommer förhoppningsvis. Tavlan bakom skorna är målad av Lars Lindgren.

Julskridsko

2007-12-22T13:02:00.000+01:00

Luleå, Notviken 22 december.

Filmfotograf/speaker: Jan Andersson

2007-12-20T22:44:00.000+01:00

God Jul & Gott Nytt År!

Önskar Jenni och Staffan

Snö och lite sol

2007-12-09T16:37:00.000+01:00

Sista sucken av sol

En skogspromenad en söndag i december. Rejäla skogsskidor hade gjort sig bäst, men vi fick komma ut en stund iallafall. Kiho gjorde oss sällskap när vi pulsade fram i knädjupt puder. Inget riktigt töväder ännu gör att man går genom hela vägen till marken i varje steg.

En bjärv?

Va, insnöad? Moi? Jenni har precis slitit upp Kihos huvud ur snön.

På islandshäst i ostriket

2007-11-25T19:28:00.000+01:00

En solig novembermorgon med minus sju grader satte vi oss i bilen för att köra till Västeråsen och rida isländshäst. Det var Jennis julklapp till Staffan som till sist skulle utnyttjas. Drygt fyra mil senare var vi framme på Västeråsens islandshästar där vi mötes av Lydia och hennes hund Leo. Vi gick till stallet och möttes där av de andra som också skulle rida. Vi fick varsin häst tilldelad och gick ut i hagen och hämtade dem. Staffan fick, lite förvånande en ganska liten tjej vid namn Litla-Sól från Fagerland. Men Litla-Sól visade sig vara riktigt stark och sprang på bra trots att hon hade hela 90 kilo Staffan uppe på sig. Jenni fick också en tjej, Snerpa frá Gamla-Hrauni. Fagerland och Gamla Hrauni står för de gårdar på Island som de kommer ifrån. Efter att gjort iordning hästarna fick vi en snabb genomgång på gårdsplanen om hur man rider. Till skillnad från det stället som Jenni var och red på för ett år sedan var alla tips som att sitta som man kör HD och så vidare helt föråldrade.

Staffan som macho cowboy på sin ståtliga pålle

Ridturen skulle ta oss till Ovikens ost. Till en början var det lite ovant men snabbt hittade vi balansen och snart töltade vi fram längs skogsvägarna. Förutom Staffan som mest skumpade fram i trav. Framme vid Ovikens ost lämnade vi hästarna i en fålla i fårstallet och gick själva till fikarummet där en massa olika goda ostar dukats fram. Det var färskost, lagrade ostar och mögelostar som vi avnjöt tillsammans med tunnbröd och lite korvar. Medan vi lät oss väl smaka berättade dottern på gården om gårdens historia och vilka ostar som serverades. På gården finns det hela 250 får. Men delar av året får de ta in både get- och komjölk för att kunna göra ost, eftersom fårens "mjölkningssäsong" inte sträcker sig över hela året.

Producenterna i sitt stall

Alla får hade varsitt halsband med en "vacker" blå medaljong. Medaljongen var en slags avläsningsapparat för utfodring. När fåret blev lite sugen på mat gick den in i ett litet bås, om den nyss hade varit där och ätit hände det ingenting men om den inte hade ätit stängdes en grind bakom den och foder rann ut i en skål och fåret fick sin måltid.

När vi låtit oss väl smaka var det dags att rida tillbaka. Medan vi suttit inne i värmen och mumsat hade det börja snöa mer rejält och framför allt blåsa. Så det kändes lite halvruggigt att ge sig ut igen, men pållarna var pigga och snart fick vi upp värmen igen. Hemåt gick det rätt snabbt och vi töltade (travade) ganska mycket. Förutom Staffan som skumpade fram på egen hand längst bak... lite tölt blev det men det var nog mest Litla-Sól som ordnade det på egen hand. Det var en mycket mysig ritt hursomhelst, med snön som yrde genom den vinterklädda skogen där bara hästarnas klapprande hovar bröt tystnaden.

Jenni och Snerpa

Slutligen var vi tillbaka till Västeråsen och hoppade av våra hästar. I bästa Zeb Machahan-stil stapplade vi in stallet där Litla-Sól och Snerpa fick välförtjänt foder. Summa summarum: en perfekt julkapp!

Höstmörker..och pannlampsrecensioner

2007-11-23T23:04:00.001+01:00

För ett par dagar sedan var vi tre på jobbet som pratade om pannlampor. Det visade sig att den ena ville köpa en men inte visste vilken, den andra använde sin fina pannlampa mest när hon behövde skruva i sin bil. För mig gick det upp att jag använder min pannlampa när jag vill läsa i sängen. Du läste rätt. Jag använder min pannlampa hemma i vår lägenhet och - ja vi har elektricitet. Men vi har ingen sänglampa och kommer antagligen inte att få upp en heller. Så där ligger vi som två gruvarbetare med våra pannlampor och läser om kvällarna.

Men det förhindrar ju inte att jag skriver en liten recension för vi har trots allt även använt dem vid andra tillfällen också.

Primus Primelite A
Pris: ca 700 kr (jag vann den i en fototävling)

+ Suverän räckvidd på skenet! Mkt bättre än Petzl duo.
+ Många lägen att välja mellan. Favoritljusen är det röda ljuset som gör att man inte tappar tappar mörkerseendet och det starka ljuset som både har bra räckvidd och bredd och till och med får den mörkrädda att slappna av.
+ Underbar liten stämningsljuspåse som man kan lägga lampan i och få fint mysljus i tältet.
+ Rolig att busa med genom att sätta på sos-blinkningen när de andra håller på att somna :-)
- Bökig batterihållare.

Petzl Duo
Pris: ca:700 kr
+ Bra ljus och möjlighet till inställning (styrka och bredd). Den större lampan är använd till både vandring i totalmörker, nattfiske, och ridning i nattsvart norrländsk skog med -MVG.
+ Den har aldrig krånglat/strejkat.
- Batterihållaren är rätt stor och kan skava efter långvarig användning.
- Dyr

Petzl Tikkina
Pris: max 200 kr ( det är många år sedan vi köpte vår)
+ Liten
+ Absoluta favoritläslampan både hemma i lägenheten och ute i naturen.
- Lämpar sig bara till läsning.

Slutsats
Men sist och slutligen finns det ingen lampa som kan övervinna de verkliga ljusen i mörkret. För även om alla pannlampor håller hög kvalitet kan vi nog enas om att den slutliga vinnaren är månskenet och elden.

Nedanstående foto är förresten den jag vann primuslampan med. Den är tagen en varm förmiddag i Picos de Europa, sommaren 2006.

Snart...

2007-11-13T18:07:00.000+01:00

... är det dags för premiär. Nya skidor, en bok med tips på toppturer, några kartor och lite fantasi. Allt som behövs för att redan vid skrivbordet lägga de där jungfruliga svängarna nerför en perfekt fjällsluttning belagd med perfekt snö. Att det i verkligheten oftast är kartongföre och noll sikt gör inte så mycket...

Vi ska på dejt...

2007-10-24T10:04:00.000+02:00

... i helgen. Om allt klaffar så är det här vår nya flockmedlem. Nikita heter hon.

Skenattack av björn

2007-10-10T11:00:00.000+02:00

Så här kan det se ut när en björn gör skenattack mot människa. Man ska nog vara väldigt björnvan innan man uppträder så lugnt som den här mannen...

Filmare: Gerold Berg

Rulldalen i september

2007-10-01T20:06:00.000+02:00

Staffan, Jenni och Kiho gjorde sällskap på den här turen till Rullån. 5 i 12, precis i tid för att hinna insupa de sista höstfärgerna innan det var försent. Turen skulle bjuda på många fina upplevelser, framförallt från djurlivet. Det började nästan direkt, bara en stunds promenad upp från bilen som vi parkerade i Gestvallen. En rejäl björnskit full med blåbär, mitt på stigen.

Spännande tyckte vi och fotograferade och tittade noga vad björnen ätit. Mest blåbär verkar det som... Vi tog några steg till efter stigen och Jenni som gick först pekade plötsligt ner mot backen och, jo visst var det väl? Våra första björnspår!

Vi fick väl inte direkt frossa, men visst var det lite spännande med ett tassavtryck mitt på stigen. Det kan inte ha varit särskilt färskt, för vår tillfällige turkamrat Kiho verkade inte bry sig nämnvärt vare sig om bajs eller spår. Här är Kiho förresten:

Väl framme vid ån gick vi nedströms en bit till en större tall där vi slog läger. Efter att ha ordnat lägret och kikat runt lite i omgivningen tittade vi på varandra och undrade " Vad ska vi hitta på nu då?" Vi kom fram till att det allra bästa vore att slappa lite och framförallt; att göra upp eld. Det skulle bli tre mycket fina kvällar med brasa, kaffekokning, korvgrillning och allmänt mys.

Vi hade tur och fick soliga dagar och kalla nätter med månsken utöver det vanliga. Dag 2 ägnades åt en topptur på Hottögsfjället som bjöd på fin utsikt.

På denna septembertur i Rullån var det inga gökar som utbrast "Ko-ko!" runt om i skogen när vi traskade omkring. Däremot var det ett sällsynt skådespel i ån när öringarna gökade... Det var nämligen lektid för öringen och vi hade turen att få se det.

När vattentemperaturen är precis rätt så går öringarna upp till de lekplatser där de själva blev till, för att reproducera sig och fylla på åns förråd av Salmo trutta. 2 till 5 år gamla och knappt 20 centimeter långa blir de lekmogna. En 1 kilo tung hona har ungefär 1 000-2 500 ägg som hanarna slåss om att få lägga sin mjölke på. Leken sker på grunt och lätt strömmande vatten, helst på grusbottnar. Äggen kläcks efterföljande vår och nya öringar fyller bäcken.

Öringarna var förhållandevis oskygga, men närmare än så här kom vi inte. Oftast såg vi bara fenorna som stack upp, en plötslig vältring åt sidan, några snabba ryck och sedan en stor plog som drog iväg efter ån... Ett minst sagt fascinerande skådespel.

Dag 3 gick vi en promenad nedströms ån. Mycket fint med skogen, vattnet och och alla färger och dofter. Här skulle man ha en liten timring med en vedspis resonerade vi.

Sista dagen var det slut på det fina vädret. Redan på kvällen innan började det regna lite, men då hade vi turligt nog redan avslutat eldandet och gått in i tältet och lagt oss. Promenaden ner till bilen var trots allt mest sval och skön, om än lite disig...

Bonusbilder:

Om ni absolut...

2007-09-26T10:17:00.000+02:00

...måste hitta igen oss så är vi ungefär här

I somras såg det ut så här...

Ibland behövs en...

2007-09-17T16:38:00.000+02:00

... paus från alla fjäll, sjöar, jokkar och övrig natur. Helgen tillbringades på annan ort...

... fast nu är ordningen återställd och vi ber att få återkomma inom kort.

Snart är det...

2007-09-14T08:07:00.000+02:00

... vinter igen

Florsocker och fjällgodis

2007-09-01T17:04:00.000+02:00

Vägen mot Stekenjokk byggdes en gång i tiden för att nå gruvbrytningen i Stekenjokk, på gränsen mot Norge och nästan precis på länsgränsen mellan Västerbotten och Jämtland. Gruvan las ner men vägen utgör fortfarande en möjlighet att komma långt in i fjällvärlden för diverse turer. Inte vintertid dock, för då är vägen stängd. Staffan utnyttjade iallafall vägen för en tredagars fisketripp strax norr om den gamla nedlagda gruvan... Å det finns väl ingen anledning att dröja med att visa hur framgångsrik och fantastisk Staffan är som flugfiskare...

Fjällens eget godis nr1.

Redan första kvällen blev det en öring på dryga kilot. En fröjd att drilla med ett #4 spö. Men förutom den fisken och en mindre öring på cirka 5 hekto så blev det inga fler... Det var väldigt gott om blåbär på fjällsluttningarna. Goda att mumsa på när man vandrar upp och ner efter ett vatten eller när man går upp till en sjö på 1000-metersnivån för att undersöka om den håller röding.

Fjällens eget godis nr 2.

Kanske fanns det röding, kanske inte. Namnlös sjö vid Saxfjällets fot.

Torsdag kväll bjöd på snö och natten blev kall. Blöta fiskepryttlar hade frusit ihop till isklumpar på fredag morgon. Sedan sol och blåsigt under fredagen innan det på kvällen återigen började snöa...

På lördag morgon när det var dags att gå till bilen låg det kvar is på vattenpölar och snön låg som florsocker på toppar och tilloch med på stigen...

Andasvadare + meshdojjor = sant. Det fungerade alldeles utmärkt och var mycket skönt för Staffans fötter. De där tunga, styva och stela vadarkängorna kommer kastas.

Bonusbilder:

Panorama, klicka på bilden och sedan scrolla ------->

Höstens mörker...dags för pannlampsrecension

2007-08-31T22:04:00.001+02:00

+ Suverän räckvidd på skenet! Mkt bättre än Petzl duo.
+ Många lägen att välja mellan. Favoritljusen är det röda ljuset som gör att man inte tappar tappar mörkerseendet och det starka ljuset som både har bra räckvidd och bredd och till och med får den mörkrädda att slappna av.
+ Underbar liten stämningsljuspåse som man kan lägga lampan i och få fint mysljus i tältet.
+ Rolig att busa med genom att sätta på sos-blinkningen när de andra håller på att somna :-)
- Bökig batterihållare.

Petzl Duo

Pris: ca:700 kr

+ Bra ljus och möjlighet till inställning (styrka och bredd). Den större lampan är använd till både vandring i totalmörker, nattfiske, och ridning i nattsvart norrländsk skog med -MVG.
+ Den har aldrig krånglat/strejkat.
- Batterihållaren är rätt stor och kan skava efter långvarig användning.
- Dyr

Petzl Tikkina

Pris: max 200 kr ( det är många år sedan vi köpte vår)

+ Liten
+ Absoluta favoritläslampan både hemma i lägenheten och ute i naturen.
- Lämpar sig bara till läsning.

Detta är bilden som vi vann primuslampan med. Den är tagen en varm förmiddag i Picos de Europa, sommaren 2006.

Fyra veckor av ledighet

2007-08-25T17:59:00.000+02:00

Här är några blandade semesterminnen

Stranden i Bläsaviken där vi solade och badade varma dagar

Frukost avnjöts på verandan med utsikt över Skärgrundsflagan och Skärgrundet på horisonten

Grillning i Vojakkala på en trasig grill som lämnade
en "fint" brännmärke i gräsmattan.

Nattlig tvagning i Vojakkala. Perfekt avslutning på varje dag

Sarek - nu går vi vidare

2007-08-19T16:11:00.000+02:00

En tur i Sarek är väl ett måste om man vandrar? Ungefär som att ha sylt till pannkakor.

Vuojatädno med Akka i bakgrunden

Dag 1. Luleå - Akka

Vi valde att lämna bilen i Kebnats och ta bussen till Ritsem och sedan båt över till Akka. Det gick mycket smidigt men dessvärre hade våra farhågor om mycket folk redan väckts. Bussen var fullproppad med folk redo för fjällen. Efter att ha stigit av båten knatade vi väg mot Akka och därifrån vidare utan uppehåll. Inte för att vi hade bråttom men för att vi kände ett behov att komma bort från allt folk.

Efter att ha gått över Vuojatädno och följt Padjelantaleden mot Kisurisstugan svängde vi av för att gå mellan Västtopparna och Sjnjuvtjudis och på östra sidan av Sjnjuvtjudisjåhkå. Efter att vi avvikit från stigen hittade vi inte så många små jokkar att dricka ur så när vi väl fann två stannande vi och slog läger. Platsen var snett ovanför Sjnjuvtjudisjávrasj. Unnat åkte upp och tarpen fick agera absid. Vi svabbade av oss i en av jokkarna. En bit ifrån oss (50 meter) stod vår första Sarekälg och titta på oss, det var ett ungdjur. Nöjda med vår första dag somnade vi gott.

Dag 2. Akka- Akka

Vi vaknade till regnet som smattrade mot tältet. De två små jokkarna hade växt till sig under natten och forsade på bra. På var sitt håll funderade vi hur jokkarna som skulle vadas längre fram såg ut. Efter en som vanligt seg start kom vi iväg sent. Ute blåste och regnade det. Tidigarepå morgonen hade Staffan pratat med 12 vandrare på väg mot Akka. De varnade oss för tuffa vad i Rakkasjåkkå och Suottasjåhkå. De var tveksamma om vi skulle komma över Suttosjåhkå överhuvudtaget. En av dem hade hamnat i en grop och fått vatten upp till armhålorna.

Vid Rakkasjåhkå valde vi att ta höjd. De tidigare vandrarna hade vadat vid utloppet och det hade inte varit så lyckat. Slutligen rätt högt upp hittade vi ett bra ställe att vada Rakkasjåhkå. Sedan vandrade vi vidare. Det var svinkallt och sikten blev snart lika med noll. Vi kunde inte se en enda topp. Vi insåg att det bästa vi kunde göra vara att slå upp läger. Det innebär att vi fågelvägen tagit oss cirka 3 kilometer. Det kändes dock som tre mil. Jenni försökte hjälpa till med att slå upp tarpen men fingrarna vägrade att lyda och till slut slank hon in i tältet för att i två minuter kämpa med att få upp skosnörena. Vi la oss i sovsäckarna med alla torra kläder vi kunde uppbringa för att försöka få upp lite värme i våra frusna kroppar samtidigt funderade vi på hur vi skulle agera framöver. Det hade nu regnat oavbrutet i över ett dygn och svårvadade jokkar borde nu vara omöjliga istället. Vi lekte namnlekar och till slut cirka 21.30 slutade att regna. Nu var det bara att hålla tummarna att det skulle hålla i sig.

Dag 3. Akka-Ruohtesvagge
Sol och vind gör susen! Kläder och skor torkar och plötsligt går det att se hur vackert det är med Akka i ryggen, Niak framför oss och Nijakjåhkå som flyter fram nedanför oss.

Tältplats 2 bakom skydd av en stor sten

Efter frukost/lunch ( sena som vanligt...) bestämde vi oss för att gå och titta på Suottasjjåhkå och möjligheten av vada den. Efter att ha varit och kikat på jokken och insett att den var fullt vadbar gick vi med aningen mer spänst i benen tillbaka till lägret. Vi lagade mat och packade sedan ihop.

Strax bakom Staffan vadade vi över Souttasjåhkå.

Suottasjåhkå tog oss nästa tjugo minuter att komma över. Adrenalinet pumpade, så det iskalla vattnet började ge sig till känna först i slutet. Vattnet nådde Jenni långt upp på låren. Staffan var en klippa och lotsade fram oss genom jokkens grumliga vatten. Efter vadet drog vi snabbt på oss kläderna och vandrade i cirka 1 mil. Det var disigt ute men jämfört med det tidigare regnet kändes vädret helt underbart. Tältplats denna gång blev nordost om gavelberget och mittemot Boajsatjåhkkå.

Dag 3. Ruohtesvagge

Vi vaknar vid niotiden till strålande sol. Snabbt ut med allt blött och fuktig för torkning. Efter torkning bestämde vi oss för att försöka ge oss av så vi skulle hinna ta igen lite tid/mil som vi missat under de två första dagarna.

Vandringen mot Mikkastugan var lätt. Vi vandrar efter renstigar och solen skiner. Det rinner många jokkkar ner efter fjällsluttningarna men det var bara småjokkar som vi kunde skutta över. Endast vid några få behövde Jenni ta av skorna för att inte blöta ner dem. En mild bris bakifrån gjorde att inga mygg eller knott gav sig till känna heller.

Stax innan Mikkastugan när Jenni varit hungrig ett bra tag och fötterna värkte stötte vi på en oväntat stor jokk- Mihkajåhkå. Varför har ingen varnat för den?

Vattnet var ISKALLT! Sedan var den rätt djup och ström dessutom. Fårorna var dock smala även om de var många. Efter att tagit oss över jokken gick vi cirka 30 minuter till och sedan gjorde vi lunch. Turen var med oss och vi hann precis laga och få i oss maten innan regnet kom. Vi drog på oss regnkläderna och fortsatte mot den fruktade jokken Tjågnåristjåhkkå. Den som alla varnar för.

Vi gick genom lågväxande ris och snår och det var inte allt för angenämt. Framme vid jokken stötte vi på Amanda, en ensamvandrare som var less. Hon hade fått höra att det gick att vada jokken högre upp strax nedanför snöbryggorna. Vi vandrade tillsammans uppåt men tyckte inte att det såg särskilt bra ut. Till slut bestämde vi oss för att gå ner till utloppet och se hur det såg ut där. När vi började vår färd neråt skingrade sig plötsligt molnen och solen tittade fram och nere vid utloppet visade sig att det var bara tre små fåror som knappt nådde knäna som behövde passeras. Amanda undrade om vi inte var änglar som kommit när det kändes som mest tungt och hopplöst.

Tjågnårisjåhkå med Bielatjåhkå i bakgrunden och Åhpar till vänster.

Efter vadet började Amanda ta sig uppåt stigen men nu på andra sidan av jokken. Eftersom vi skulle över en till jokk trodde vi att det var bäst att även ta den vid utloppet, vilket vi också gjorde. Men sedan valde vi fel helvetesväg... Efter att lyckats hålla skorna torra genom åtskilliga vad blev Jennis kängor nu genomsura i det kombinerade sly-,vide och snårhelvetet vi passerade. Jenni gick fram som en stridsvagn och inte ens en hel armé hade kunnat stoppa henne. Staffan vågade inte prata utan var knäpptyst.

Till slut var vi uppe på Bielavarasjplatån, där vi även slog läger. Solen sken och det fläktade och vi försökte torka kläder och skor. Sedan frossade vi i oss hela två ballerinakex var innan vi så småningom somnade.

Dag 4. Ruohtesvagge - Rapadalen

Fjärde dagen vaknade Jenni förkyld. Näsan var täppt, huvudet värkte, kroppen frös och rösten lät som den tillhörde en whiskyglad gammal man.

Efter frukost packade vi ihop och började bege oss upp mot Snavvavagge. Trots Jennis förkylning trampade vi på bra och strax var vi hack i häl på två andra vandrare. För att inte stressa dem försökte vi hålla oss en bit bakom dem. Det fanns en stig att följa och det var tur då terrängen var blockig och rik på växtlighet.

Snavvavagge är vackert och känns lite som ett ingemansland mellan de två dalarna. Precis vid "kanten" ner mot Rapadalen blåste det av bara sjutton, men utsikten var magnifik! Vi tog lunch vid Jilajåhka. Därefter följde vi stigen ner efter jokken och svängde sedan av började gå längst med Rahpaädno. De var många stigar att välja mellan och vid tre tillfällen valde vi fel och fick gå tillbaka för att hitta den som så småningom gick längst ner vid vattnet.

Staffan med Snavvavagge i bakgrunden

Jenni uppe i Snavvavagge och med Rapadalen i bakgrunden

Stigen nere vid Rahpaädno är lättgången och mycket mysig. Vi knatade på och det var lite svårt att veta exakt hur långt man gått. Efter stigen fick vi se en älgko ligga och vila. Hon reste sig till slut och tittade lite nyfiket på oss. Tältplatser hittar man endast efter stigen och man ser tydligt var det fungerar att tälta. Dessvärre ligger dessa platser ofta direkt vid stigen. Men vi hittade en ganska mysig plats ändå. Jenni badade i Rahpaädno trots förkylning. Det var kallt men skönt efteråt.

Dag 5. Rapdalen i ett nafs

Under natten regnade det men till morgonen hade det slutat. Vi kröp ur tältet och Jenni började ta ner tarpen och slarvade bort en tältpinne. När vi vandrat cirka 3 timmar genom Rapadalen som nu Jenni allt oftare benämnde som Rapadalshelvetet mötte vi några vandrare. De berättade att båten från Nammasj till Aktse mest troligt gick strax efter klockan fem och att den troligen inte skulle gå nästa dag då det var en måndag. Eftersom till och med Staffan som annars gillar fjällskog hade fått nog av all sly i Rapadalen lade vi i högsta växeln och forcerade resten av Rapadalen under cirka 3 timmar. Alltså, Rapadalen är vackert...uppifrån. Nere där stigen går är utsikten lika med noll och vi kunde lika gärna travat fram i någon jämtländsk skog. Om man stannar får man slåss med myggen och om man anstränger sig och kikar mellan träden kan man se/ana bergsluttningarna eller Rahpaädno.

Därför satsade vi allt på att hinna med båten till Aktse. När det var cirka 20 minuter kvar insåg vi att vi inte skulle hinna med båten. Men folk hade ju sagt att det fanns en komradio som man kunde anropa via, så hoppet fanns kvar. Vi kom fram till båtlämningen klockan 18.00, klockan 18.20 svarade Aktse i radion:
-Nej, jag kan inte komma och hämta er, det är tyvärr försent, sa stugvärden i Aktse.

Klart slut. Och som lök på laxen gick alltså inte båten på måndagar heller.

Molokna började vi vandra uppåt i skogen. Klockan 19.43 slog vi läger vid Nammasjåhkå på den mest knöliga plats vi någonsin tältat på, vi fick dessutom sällskap av cirka en triljard mygg. Vi bad till fjällgudarna att det inte skulle regna eller vara dålig sikt nästa dag, så vi skulle bli tvugna att stanna i detta fördömda land en dag till. Sedan somnade vi gott.

Tidigare på dagen när vi kom forcerade genom Rapadalen och skulle över en liten bäck så stod den plötsligt där- Den stora kända älgen. Att stå så nära en stor älgtjur kittlade bra i magen. Det var första gången som Jenni lyckats ta på sig sockar och kängor samt knyta skosnörerna utan att så mycket som ge skorna en liten blick. Blicken var helt fäst vid älgen som stod 10-15 meter bort och betade och tittade på oss.

Dag 6. Från skogshelevete - Svine

Vi vaknade relativit tidigt vid Nammasjjåhk. I tältet var det en massa flygfän och spindlar, inte direkt Jennis favoritdjur. Tur nog var det hyfsat väder som gav tillräcklig sikt för att kunna gå upp på Skierfe.

Dagen plan var att ta oss upp till Skierfe via den nordvästra sidan. Vi förberedde oss för en tuff början med många höjdmeter genom snårig, blöt och blockig terräng. Men döm av vår förvåning när vi 1 timme och 30 minuter senare stod högst uppe på Skierfe. Vi som trodde att vi skulle få kämpa i minst tre timmar. Vi hade prickat in en perfekt väg genom att lyckats undvika all blötmark. Sedan höll alla de triljoner och åter triljoner mygg och knott oss igång hela tiden, det gick inte att stanna mer än 10 sekunder innan man var helt överöst av dem.

Staffan, som annars inte brukar prata så överdrivet mycket höll låda under hela tiden dessutom. Jenni till och med vände sig en gång och undrade varför han var så j-kla positiv och pratsam. Senare avslöjade Staffan att han sett björnspillning bara cirka 60 meter från vår tältplats. Inte dagsfärsk men inte helt gammal heller, därav alla dessa högljudda hejarrop!

Utsikten från Skierfe är helt otrolig! Det går helt enkelt inte att beskriva och våra foton gör den inte heller rättvisa.

Jenni ser ut över Rahpaädno uppifrån Skierfe

Staffan kikar över kanten upp på Skierfe

Nammasj uppifrån Skiefe

Vi vandrade sedan ner på "rätt sida" av Skierfe, åt lunch och avvek sedan från stigen för att gena över fjället mot Sitojaure. Detta gick alldeles utmärkt, det är mycket lättgånget och fint. Vi stötte även på en stor renhjord och satt och väntade medan hela skaran tog sig förbi.

Stax ovanför trädgränsen från Svine tältade vi. Det var sjukt mycket knott. Jenni som satt inne i tältet undrade om det regnade ute. Det visade sig att det inte var regn utan alla knott som hoppade mot tältduken!

Dag 6 Sitojaure- Saltolukta

Eftersom vi sedvanligt inte hade tittat upp båttider bestämde vi oss för att ställa alarmet på 07.00 och hålla koll på en ensamvandrare en bit bort som vi räknade med hade kollat upp båttider. När vi vaknat såg vi att han var borta! Vi rafsade ihop våra grejer och satte av ner till båten. Precis när vi kom ner i skogen såg vi en båt åka ut och iväg. En mindre vacker ramsa kom ut från våra munnar. Nåja, vi fortsatte ner och till vår stora lycka hade båtföraren fått ett nytt gäng som ville åka till Svine från Sitojaure. Så när vi kom ner till sjön kom båten precis tillbaka och vi behövde bara hoppa i båten och åka till Sitojaure.

Väl framme i Sito pratade vi med stugvärden en stund som sa att det skulle ta oss cirka 5-6 timmar att gå det 2 milen till Saltolukta. Vi bestämde oss för att satsa på att hinna med fembåten från Salto till Kebnats. Så vi knatade iväg. Solen sken och vi hade vind i ryggen. Nu följer man efter kungsleden så det är inga probelm att hitta och det är extremt lättgånget. Det var tur eftersom vi båda hade väldigt ont i fötterna.

Precis ovanför trädgränsen vid Salto låg det grupper av människor överallt och flämtade. Ganska snart blev vi varse om varför. När man kom ner i skogen på väg ner mot Salto var det helt vindstilla och supervarmt! Trots att vi hade solen i ryggen och gick nerför rann svetten om oss.

Vid trädgränsen ovanför Saltoluokta

Väl nere i Salto mötte vi Amanda igen och vi satt och pratade de 2 timmar som var kvar till båten skulle gå. Amanda hade gått via Basstavagge och dalen hade bjudit på tuffa vad. Vid ett vad hade en vandrare ramlat och åkt med en bra bit. Ryggsäcken hade fortsatt och fastnat ännu längre ner. Det hade slutat med en promenad till Rinim och där fått hjälp av en lassoförsedd och hjälpsam ortsbo som kunnat rädda ryggan. En annan vandrare hade ramlat två gånger vid samma vad och slagit sig gul och blå. För Amanda hade alla vad gått bra.

Klockan fem satte vi oss på båten över till Kebnats och det var skönt att sätta sig i bilen på väg hem till riktig mat och framförallt varm bastu, kall öl och skrubbkräm.

Bonusbilderna kommer här

Läger 1 vid Akkas fot

Klar bäck rinner ut i Suottasjåhkås glaciärvatten

Strax söder om Skårkistugan

Första lägret i Rapadalen

Tuff dag

Lägret vid Nammasjjåhk

Glada

Vi har kommit hem...

2007-08-18T09:31:00.000+02:00

... och ska bara packa upp lite. Men snart kommer det bilder från norska kusten, Råneå skärgård, Sarek, Vojakkala samt Luleå. Håll ut.

Re: sommarbostad hyres

2007-07-20T11:44:00.001+02:00

Vi är inte hemma just nu ...

... men vi syns senare!

2007-07-11T18:59:00.000+02:00

Essi
Född 2003-07-07
Död 2007-07-10

Med oerhört stor sorg, en enorm saknad och med tårarna forsande ner för kinderna minns vi dig våran lilla underbara älskade byracka.

Aldrig mer kommer vi att få höra dina Darth Vader-väsanden, knorranden eller njutningsfulla suckar. Aldrig mer kommer du att möta oss i dörren med din enorma glädje och aldrig mer kommer vi att få se din söta, söta blick.

Men vi kommer alltid att minnas dig!

Essi som liten valp

En trött liten valp

Essi i Arjeplogsfjällen

Även den sötaste hunden kunde ha mindre söta stunder

En trött hund på tur

En liten knähund som alltid ville vara med och oftast också fick det.

På favoritplatsen i soffhörnet

Ett kungarike för en harr

2007-07-09T19:42:00.002+02:00

Vad är det som gör att en vuxen människa i Östersund kliver upp 04.30, åker bil i drygt 70 mil till Kvikkjokk, betalar 2700 kronor till en helikopterfirma för att sedan bli avsatt i ett mygghelvete? Jo, detta...

Foto: Fredrik Svanberg

Hur skojigt är det inte att få på en 51 centimeters (1.1-1.2 kilo enligt Gunnar Westrins harrskala) på ett klass 4 spö? Det är helt galet, särskilt när det är riktigt bra pulver i harrarna också. Varken jag, Lulle eller Freddan var sena att jämföra fisket i denna jokk med fisket på Finnmarksvidda- även om harrarna där normalt var halvkilot fetare.

Lulle och Alexander har jagat öring på natten

För en gångs skull infriades faktiskt det mummel av förväntningar som uttalades under bilfärden mot vattnet. Det brukar ju i vanlig ordning trissas upp en hel del förväntningar under våra fiskefärder, men oftast bara för att falla ihop som ett korthus i orkan.

Den här gången hade jag sällskap av Freddan, Alexander och Lulle.

Vi hade ett fantastiskt bra harrfiske, den största 51 centimeter och snittvikten låg alldeles säkert kring 8-9 hekto. Vi åt gott som synes.

Alexander fick dessutom en fin öring som vi halstrade. Dessutom prövade han även på att flugfiska och det gick riktigt bra, fina kast och han hade på några fina harrar också. När väl mothugget sitter kommer han få mycket fisk. Sista dagen drog Alexander upp denhär gäddan.

Harrarna patrullerade stränderna ända in på det riktigt grunda som synes...

Det finns tyvärr ( *host*) inga bilder på Lulle och några fiskar, men Freddan lyckades iallafall...

Han må se lite butter ut, men tro mig han är glad. Harrarna blev mindre ju längre ner i jokken vi gick från sjön. Vi fiskade till sist bara på en 200 meter lång sträcka och det räckte gott och väl till för oss fyra. Jokken är vacker och kan fiskas utan vadare, men vill man gå torrskodd över så är sådana iallafall att rekommendera. Fast vad spelar det för roll att jag skriver det, när jag inte skriver var det är. Säg det, kanske för att jäklas lite bara? Vi tog upp tre-fyra fiskar per dag och åt dom med salt och gott samvete. Med tanke på sjöns storlek så var vi nog inte ens in och knaprade på räntan av kapitalet. Not by far. Men det räcker med några kaggfiskare som fiskar med mask och jokken tar storstryk.

Då var det dags för de numera sedvanliga bonusbilderna. Allra först är det 51 centimeter knallpulverharr återfår friheten.

Foto: Fredrik Svanberg

Här är det Lulle som undrar vem som delat ut höstlöv trots att det bara är juli.

Foto: Fredrik Svanberg

Freddan har landat två fina harrar som snart ligger på ett halster.

Foto: Fredrik Svanberg

En eld är alltid skön att värma sig runt, stirra in i, ljuga kring och halstra harr över

Sist men inte minst, Guds gåva till kvinnorna...

Liten midsommarbuffé

2007-06-24T19:11:00.000+02:00

Vi kunde inte låta bli att göra oss en liten midsommarbuffé idag som kompensation för den knapra fjäll-midsommarbuffén. Det smakade gudomligt gott!!!

Liten midsommarbuffe a lá Jenni och Staffan

Rökt lax
Senapssill
Skärgårdssill
Färsk potatis
Smör
Gräddfil (dill samt oregano/timjam)
Bröd
Västerbottenspaj
Öl och snaps ( Manzana Verde, spansk äppelsnaps)

De färska kryddorna kom från våran lilla balkonglåda

---------------------------------------------------------------------------------------------

Recept på västerbottenspaj

Pajdeg
125 gram smör
3 dl vetemjöl
1 msk ljummet vatten

Mixa ihop ingredienserna i en matberedare. Tryck ut pajdegen i en pajform. Ställ in i kylen cirka 10 minuter. Nagga pajdegen med en gaffel och sätt in i ugnen på 125 grader cirka 10 minuter

Fyllning
125 gram riven västerbottensost
3 ägg
1 dl matlagningsgrädde
Salt och peppar

Blanda ihop ingredienserna och häll i pajformen. Grädda ytterligare i 225 grader i cirka 20 minuter. Låt pajen svalna något.

Garnityr
1dl cremè fraiche
100 gram löjrom
Dill

Blanda cremé fraiche med en del av romen och bred över pajen. Klicka resten av romen på pajen och strö över dillen. Serveras sedan ljummen.

Det var mycket det var lite av...

2007-06-24T13:39:00.001+02:00

Midsommar 2005 firades i Lasses och Åses stuga i Luleå skärgård, förra året i Jennis stuga i Matkakoski och detta år blev det fjällen. Närmare bestämt Lunndörrsfjällen.

På onsdag eftermiddag bar det iväg i bil från Östersund till Tossåsen, det tar ganska precis 2 timmar att köra dit. Hälften av bilåkandet sker på grusvägar förbi en massa mysiga fäbovallar. Från Tossåsen valde vi att gå nordväst mot Lunndörren. Eftersom Jenni jobbade på onsdagen började vi vandra först efter klockan åtta på kvällen men vad gör väl det, när det är ljust dygnet runt.

Precis innan Lunndörren börjar, där sommar- och vinterleden går ihop, slog vi läger. En vacker plats, men Staffan var ytterst missnöjd då hans sovplats var som en vågigt hav av sten. Jenni sov gott.

Nästa dag gick vi in i Lunndörren som är en mycket speciell dal med sin helt plana dalbotten och höga bergsväggar. Ungefär vid vindskyddet någonstans mitt i dalen, gör bäcken som rinner genom dalen ett lappkast och byter riktning.

Vår plan var att följa passet för att sedan vika in i Santandurre och slå läger vid en liten sjö som ligger mellan Santa och Tjuorventjakke, på kartan har sjön höjdmarkeringen 1070. Ungefär två kilometer innan Santandurre började vi snedda uppåt efter fjället. Vi gjorde det för att slippa ta för många höjdmetrar på en gång. I slutändan spelade det nog ingen roll utan det hade kanske varit lika bra att gå rakt in i via bäcken i Santandurre. Nackdelen hade varit att man missat många sköna utsiktplatser, bland annat en liten sjö som fanns på en platå på cirka 860 meters höjd vid Santandurres början.

En fördel med att gå norrut i Lunndörren är utsikten norrut, vilket efter en snabb titt på kartan borde betyda Bunnerfjällen.

Vädret var toppen men vi hade hela tiden ett oroväckande grådis bakom oss och när vi började ta oss upp efter Santandurre började små regnskurar att komma. Det rinner en liten bäck längs Santadurre som man behöver ta sig över. Jenni med sina låga Meindlkängor var så illa tvungen att ta av sig dem och ta sig över barfota. Det var kallt men hellre frysa om fossingarna i några minuter än att gå med blötta kängor i flera dagar. De torra fötterna skulle skita sig iallafall, då Jenni 100 meter från nästa nattläger halkade på en blöt sten och plumsade i en liten, liten bäck och blev blöt om foten ändå.

Precis när vi nästan fått upp tältet började det regna rejält och det började även blåsa kraftigt. Det kändes därför extra skönt att veta att vi snart kunde krypa in i sovsäckarna. Men först blev det ett bad i en närliggande bäck. Det var obeskrivligt kallt så det var mycket effektiva och snabba dopp.

Att det var kallt var något vi bittert skulle få erfara, särskilt Staffan. Varenda natt frös han som en blött hund. Jenni som har en varmare sovsäck frös inte hela natten men det kanske var ett straff till Staffan som intalat Jenni att hon inte behövde ta med sig några långkalsonger medan han själv hade packat ner ett par till sig...hmpf..

Midsommarafton!

Midsommarafton bjöd på härligt väder, lite vind och solen sken. Vi började gå vid tvåtiden och tanken var att gå söderut för att sedan ta oss över ett pass för att komma till Dörrsjön. Det var en mycket mysig men stenig vandring som bjöd på en vacker utsikt över Lunndörren. Essi, vår kloka hund tog en bild av oss när vi satt och kramades.

Att hitta passet och ta sig över var inga problem. Det är väldigt stenigt men vi lyckades ta oss ner via stora snöfält som underlättade nedstigningen avsevärt. Det stora problemet var sedan att hitta en bra tältplats men till slut hittade vi en fin liten gräsplätt vid stranden. Vi slog upp tältet på Dörrsjöns nordöstra sida, precis där gränsen för Vålådalens naturreseverat går.

Eftersom det var midsommarafton hade vi gjort oss mödan att bära med oss färskpotatis och senapssill som vi avnjöt tillsammans med varsin öl som vi kånkat på. Vi lyxade även till det med lite chips.

Jenni var trots sill och potatis fortfarande kopiöst hungrig och satt och trånade efter resten av chipsen men de vill Staffan spara till nästa kväll. Sedan ville hon ha te men vi behövde spara av dem och mat var det inge snack om. Till slut kokades det lite snabbmakaroner som piffades upp med salt och peppar samt lite mjukost. Men nu verkade det som att gasen till köket höll på att ta slut, köket muttrade och hostade och det började allmänt bli segt att koka vatten. Vi fiskade i 40 minuter men inte ett napp fick vi. Det mest spännande som hände var ett bottennapp som Jenni fick. Efter det blev alla tre slut i rutan och somnade. Staffan frös mer än en frusen hund på natten.

På midsommardagens morgon låg dimman tät. Vi bestämde oss för att börja gå hem istället för att stanna en natt till. Det kändes lite surt, men vädret var inte toppen och dessutom frös Staffan som en hund och gasen höll på att ta slut (liksom toapappret).

Vi följde Dörrsjön och fiskade lite här och var längs standkanten men ingenting hände. Vid vindskyddet vid sjöns södra ände kokade vi kaffe och nyponsoppa och åt upp brödet vi hade kvar innan vi fortsatte ner mot Tossåsen. Första biten är mycket stenig och besvärlig att gå. Här fanns det inga snöfält att gena över heller, så det var bara att balansera sig fram. Längre neråt blir det dock mycket lättgånget. Jenni blev än en gång tvungen att ta av skorna för att ta sig över Dörrsjöån. Essi tyckte det var ytterst läskigt att ta sig över ån, men var sååååå stolt efter att hon tagit sig över.

Klockan åtta var vi framme vid bilen och började köra hemåt till en varm och skön soffa!

Ser ni ripan?

Lite bonusbilder

2007-06-15T15:15:00.000+02:00

Jag älskar maskrosor!

Essi, Jenni & Staffan önskar Glad Midsommar !

Rulldalens gökar

2007-06-09T16:14:00.001+02:00

Staffan åkte iväg på en solofisketripp till Rulldalen. En tripp där det nya flugspöet och den nya ryggsäcken, en Granite Gear Vapor Trail skulle testas. Spöet, ett 7-delat Pool 12 Attitude #4 utrustat med en DT-lina uppförde sig över förväntan. Fina presentationer och hygglig längd på kasten. Även ryggsäcken klarade det första testet, bra passform, gott om plats att lasta och inte det minsta svajjig eller på andra sätt obehaglig. Det varma vädret gjorde att valet för skydd denna gång föll på tarpen. Ett tält hade blivit olidligt hett att sova i. Mygg och knott då? Javars, lite mer än i ett tält kanske, men en lätt bris gjorde att nattsömnen räddades. Fast särskilt mycket sömn blir det ju inte eftersom fisket sker på kvällen och natten...

När man kommer fram till Rulldalen och Rullån så kan fisket börja på en gång. Sagt och gjort, efter några minuters rast tacklades flugspöet på för första gången och en liten nymf kunde läggas ut i en fin pool. Efter bara några kast i poolen ovanför högg en öring. Den landades och kontrollmättes och eftersom den översteg minimåttet så fick den bli kvällsmat.

Fisket var okej, men förmodligen ställde värmen till det en del. Även i en tjärn längre upp på fjället drogs det öring, dock mindre än den som togs nere i ån. Ån är mycket vacker och förtjänar ett besök även av den som inte är intresserad av fiske.

Rullån är lätt att ta sig över på många ställen, längst upp rinner den dock en kortare sträcka i en kanjon som är cirka 10 meter djup och med mycket branta sidor. Där ligger snön fortfarande kvar i skuggorna. Nacken på bilden är längre ner och var lätt att skutta över torrskodd. Den djupa ravinen börjar strax ovanför det nattläger som syns på bilden nedanför. Trots att detta är i Vålådalens naturreservat så finns det tyvärr en del spår efter människor här. Framförallt eldstäder i parti och minut samt dessvärre den ack så vanliga ölburken. På andra sidan krönet i skogen på bilden nedanför ligger flera tjärnar som är intressanta ur fiskesynpunkt. Staffan tyckte det var svårorienterad terräng, så karta och kompass är bra att ha för den som inte är utrustad som en brevduva.

Här kommer lite fler bilder från denna vackra dal och tjärnarna runtomkring.

Gökarna då? Ja, gökarna var flera stycken och försökte hålla igång ett samtal med Staffan hela tiden. Han "ko-ko"-ade tillbaka så gott det gick, men fick aldrig någon närmare kontakt.

Sträckta linor i Gimån

2007-05-29T19:44:00.002+02:00

28 maj är kanske i tidigaste laget för att flugfiska i Gimån, men jag och min kollega Håkan var för sugna på lite flugfiske för att stanna hemma . Sagt och gjort, Håkan bokade fiskekort och sedan bar det av. Vi fiskade på sträckan längst ner, från Dammen och neråt... Håkan som varit här förr visar mig var jag kan vada ut och lägga ut min sjunktafs som har ett haröra med guldskalle längst ut. Nada, zip, intet och ingenting.

På bilden ovanför och nedanför ses Håkan en bit nedanför Svens sten där han stod och nötte ett bra tag utan resultat. Eller som Håkan säger, om än med ett gigantiskt mått av ironi i rösten " Det är iallafall skönt att få komma ut lite"...

Vi gjorde en brasa, drack kaffe och ljög lite istället. Här fixar Håkan en brasa

En bit nedanför vår fikaplats blir det lite större stenar och djupfåran är tydlig bara 3-4 meter från stranden. När Håkan efter fikat går uppströms ställer jag mig och försöker nymfa upp iallafall en liten harr...

En halvtimme, kanske 45 minuter går och då plötsligt börjar det vaka. Försiktiga små harrvak som avbryts av en riktigt slufsvak. Stor öring? Jag kastar på vaket i kanske 15-20 minuter med harörat men byter sedan till flytande tafs och torrt. Det hjälper inte heller.

Det var en större fisk som var upp två, tre gånger mellan den stora stenen närmast stranden och den lite spetsiga mot andra sidan till.. Men jag gick bet och efter ett tag gav jag upp och började knata upp mot Håkan. Han låg på stranden och såg inte helt nöjd ut. Han hade inte ens sett fisk så vi avbröt och började gå mot bilen. Vid parkeringen träffade vi två andra fiskare, dom hade fiskat på övre sträckan och fått varsin öring som var strax, men inte mycket över minimimåttet på 40 centimeter.

Nästa gång kanske? Tror det börjar gå prestige i det här för Håkan, han har berättat så mycket om storöringvatten, så snart måste det ju hända något?

Den tomma döda sjön

2007-05-22T19:07:00.000+02:00

Vi tänkte oss fisksoppa till middag. Enkelt, gott och magert. Tanken var också att fiska upp fisken på egen hand. Tyvärr blev resultatet lite magrare än vi hade tänkt oss. Det var tredje gången vi var till denna lilla sjö utanför Brunflo, och högst troligt även den sista. Fisktomma sjöar har liksom tappat sin charm...

Bredvid den vackra rullen på bilden skulle det enligt planen ha legat en vacker fisk, men tji fick vi.

Att andra fiskare drog upp två fiskar samtidigt som vi var vid sjön tas icke som bevis för att sjön håller fisk. Eller så var det kanske fel på vår utrustning? Nåväl, vi kokade kaffe och låg under tarpen istället för att dra upp feta rödingar, öringar och regnbågar. Det är inte heller helt fel. Essi hade sällskap av sin kompis Kiho och de gillade att mysa tätt tillsammans, gärna med Jenni som sällskap.

Här kommer lite sköna bonusbilder på tarpen