Muddus

Vid månadsskiftet september/oktober tog vi en liten helgtur till Muddus. Planen var att gå en mystur med korta sträckor och god mat. Jenni var lite orolig att det skulle bli kallt.

Det går att välja mellan lätt eller svår stig när man går till Muddusfallet, vi valde den svåra. Det som skiljer dem åt är att den svåra har mer höjdskillnader och därmed lite tyngre att gå. Fördelen är att stigen går nära Muddusjokk som rinner djupt nere i dalen. På sina ställen är det nästan 100 meter lodrätta bergväggar ner till jokken. Med många pauser och maklig takt tog det drygt tre timmar att gå till fallet.

Muddusfallet är 42 meter högt och nedanför ligger en helt rund sjö, Kolksjön. Vid fallet finns det en stuga, soprum, vedbod, brunn och utedass. Något att tänka på när man går i Muddus är att ta vatten där man kommer åt, till exempel vid brunnarna. Bäckarna är oftast små och det är mestadels myrvatten så passa på vid brunnarna.

Denna gång hade vi ett HB Stalon för tre personer som var så rymligt att vi kunde haft dans där. På nätterna var det kallt och en natt snöade det också. Vi valde att gå den korta slingan som är 2,4 mil. Under första och andra dagen möte vi med jämna mellanrum en stor renhjord. De var inte speciellt sugna att flytta på sig och emellanåt gick vi ungefär 10 meter ifrån dem. Eftersom de var brunstiga så brölades det en hel del och tjurarna stångades och bråkade. Staffan försökte visa vem som bestämde, men det gick de inte på.
.

Skogen i Muddus är mycket fin och det är en väldigt variende natur, från tallhed till djup urskog. Från Muddusfallet till Måskokårsa går stigen längst en ås och det är mycket lättgånget. Det finns mysiga fikaplatser lite här och där.

Natten efter tältade vi vid Tuoljebäcken och lyxade till det med fläskfile, klyftpotatis, stekta färska champinjoner, paprika och purjolök samt en flaska rött. (Black Granite 2004, Shiraz, Jennis favoritdruva). Jenni var rädd att lukten av fläskfile skulle locka till sig björnar, men Staffan lovade att försvara henne...
Mellan Tuoljebäcken och Måskokårsa finns en liten sjö med grillplats, utedass och ved. Efter cirka 30 minuters maklig promenad när man så Måskokårsa. Det är en ravin som är 50-70 meter djup och 2,5 kilometer lång. Under istiden har den fördjupas av isälvar men idag rinner det inget vatten i den. Den är otroligt pampig och vacker och bjuder även på ett otroligt eko. Längs hela ravinen finns det fina platser att rasta på, man kan i princip sitta och fika och dingla med benen över kanten. Sista biten ner till Lule älv är det stenigt och relativt krävande att vandra. Vill man inte gå hela vägen till parkeringen rekommenderar vi att man tältar vid lapplägret då det inte finns några bra tältplatser efter det. Kartor: Gröna kartan Porjus 27J SO om ni ska gå den korta turen, ta även Porjus 27J NO om ni ska gå den längre...

Arjeplogsfjällen

Efter att ha dejtat under sommaren ville vi (läs Jenni) testa hur vi skulle fungera under andra förhållanden dvs utan bil, dubbelsäng, tv, reservlägenhet, kyl och frys fulla med mat och andra "nödvändigheter".

Det resulterade i en fjällvandring på 9 mil under 6 dagar.

Vandringen började strax efter avfarten till Vuoggatjålme på 95:an och gick sedan vidare över Ruonekjåkkå och söderut mot Laisan. Därefter följde vi Laisan västerut och vek sedan av mot Smuolevagge för att avsluta vår vandring där vi började.

Vi bodde i ett HB Unna med innermått 110*230 cm. Vi var en person på hela 167 cm och 60 kilo, en person på 190 cm och 87 kilo samt en vovve och två ryggsäckar med packning för en vecka. Vilket tält! Första natten badade Jenni i en jokk, Staffan vågade bara tvätta sig lite försiktigt. Hann precis få upp tältet innan regnet kom. Hunden somnade gott.

Dag 2 åt vi lunch i en oerhört vacker dal mellan
Ruonekjåkkå och Laisan, nämligen Dadjajåkkå. Efter lunchen bar det av neråt mot Laisan. På väg ner måste man korsa en besvärlig jokk med flera strömmar, Riugojåkkå, eller Den främmande kvinnans bäck. Jenni svor över bäcken och gav den ett eget namn, nämligen bitchbäcken.

Vi torkade skor och lite annat i Laisstugan, en väldigt fin stuga när man kommer ner i Laisdalen.
Staffan ville fiska i Laisan men det blev inte av...

På vår fortsatta väg västerut börjar det snart gå uppåt igen. Jenni klappade igenom totalt och vägrade gå längre om hon inte fick äta. Helst av allt ville hon hälla i sig en medhavd vinare som hon skulle överraska Staffan med... som tur är fick hon mat och vinflaskan skonades. Tonfisk och snabbris rann snabbt ner i hennes ben och blev energi så hon orkade gå vidare mot Smuolevagge.

I vanlig ordning ville Jenni bada lite när dagen närmade sig sitt slut. Vi hittade en fin liten sjö att tälta vid och gick ner för att tvätta oss. Staffan missbedömde djupet lite. Han trodde att det skulle vara lårdjupt, men 190 centimeter Staffan räckte inte för att nå botten. En blå toppluva var det enda som stack upp för en kort sekund, innan han kom upp som en raket ur den iskalla sjön. Rödvinet smakade oerhört bra efter denna dag.

På morgonen efter låg vi länge på liggunderlagen utanför tältet och bara njöt. Sedan följde en lättsam vandring ner mot Smuolevagge som är en otroligt vacker dalgång. Fisket ska visst vara bra också, men tji fick Staffan. Solen var med oss hela dagen och vi åt lunch vid en fin liten jokk.
Även där låg vi länge och gonade oss i solen.

Vandringen fortsatte dagen efter längs Smuolevagge. De första timmarna var det lättvandrat, lite uppåt men på en torr och fin stig. Vi mötte ett par tyskar som tyckte att det var väldigt besvärligt att gå här, men vi trodde dem inte. Det visade sig att de hade rätt. Stigen förvandlades till en hal, stenig och blöt djungelstig. Vi fick röja vår väg fram genom tät växtlighet och att Essi drog och slet åt alla håll gjorde inte saken bättre. Staffan önskade att hon var ett par handskar istället.

Efter att ha gått ner för branten med en otrolig utsikt kom vi fram till Guijaurestugan. På stugväggen hängde två fina öringskallar, dessvärre fanns det även maskburkar på stugtrappan. Staffan surnade ihop lite och tänkte hälla ut burkarna. Vi gick vidare och vadade över två jokkar, men det skulle vi inte ha gjort eftersom det inte fanns några bra tältplatser efter jokkarna. Jenni tvättade håret.

Sista dagen bjöd på härlig vandring med fint väder, vacker natur och en hund som insåg att det var dags att sköta sig om hon skulle få lov att följa med fler gånger. För väl framme vid bilen insåg vi att fler vandringar kommer det att bli!