Det var mycket det var lite av...

Midsommar 2005 firades i Lasses och Åses stuga i Luleå skärgård, förra året i Jennis stuga i Matkakoski och detta år blev det fjällen. Närmare bestämt Lunndörrsfjällen.

På onsdag eftermiddag bar det iväg i bil från Östersund till Tossåsen, det tar ganska precis 2 timmar att köra dit. Hälften av bilåkandet sker på grusvägar förbi en massa mysiga fäbovallar. Från Tossåsen valde vi att gå nordväst mot Lunndörren. Eftersom Jenni jobbade på onsdagen började vi vandra först efter klockan åtta på kvällen men vad gör väl det, när det är ljust dygnet runt.

Precis innan Lunndörren börjar, där sommar- och vinterleden går ihop, slog vi läger. En vacker plats, men Staffan var ytterst missnöjd då hans sovplats var som en vågigt hav av sten. Jenni sov gott.

Nästa dag gick vi in i Lunndörren som är en mycket speciell dal med sin helt plana dalbotten och höga bergsväggar. Ungefär vid vindskyddet någonstans mitt i dalen, gör bäcken som rinner genom dalen ett lappkast och byter riktning.

Vår plan var att följa passet för att sedan vika in i Santandurre och slå läger vid en liten sjö som ligger mellan Santa och Tjuorventjakke, på kartan har sjön höjdmarkeringen 1070. Ungefär två kilometer innan Santandurre började vi snedda uppåt efter fjället. Vi gjorde det för att slippa ta för många höjdmetrar på en gång. I slutändan spelade det nog ingen roll utan det hade kanske varit lika bra att gå rakt in i via bäcken i Santandurre. Nackdelen hade varit att man missat många sköna utsiktplatser, bland annat en liten sjö som fanns på en platå på cirka 860 meters höjd vid Santandurres början.

En fördel med att gå norrut i Lunndörren är utsikten norrut, vilket efter en snabb titt på kartan borde betyda Bunnerfjällen.

Vädret var toppen men vi hade hela tiden ett oroväckande grådis bakom oss och när vi började ta oss upp efter Santandurre började små regnskurar att komma. Det rinner en liten bäck längs Santadurre som man behöver ta sig över. Jenni med sina låga Meindlkängor var så illa tvungen att ta av sig dem och ta sig över barfota. Det var kallt men hellre frysa om fossingarna i några minuter än att gå med blötta kängor i flera dagar. De torra fötterna skulle skita sig iallafall, då Jenni 100 meter från nästa nattläger halkade på en blöt sten och plumsade i en liten, liten bäck och blev blöt om foten ändå.

Precis när vi nästan fått upp tältet började det regna rejält och det började även blåsa kraftigt. Det kändes därför extra skönt att veta att vi snart kunde krypa in i sovsäckarna. Men först blev det ett bad i en närliggande bäck. Det var obeskrivligt kallt så det var mycket effektiva och snabba dopp.

Att det var kallt var något vi bittert skulle få erfara, särskilt Staffan. Varenda natt frös han som en blött hund. Jenni som har en varmare sovsäck frös inte hela natten men det kanske var ett straff till Staffan som intalat Jenni att hon inte behövde ta med sig några långkalsonger medan han själv hade packat ner ett par till sig...hmpf..

Midsommarafton!

Midsommarafton bjöd på härligt väder, lite vind och solen sken. Vi började gå vid tvåtiden och tanken var att gå söderut för att sedan ta oss över ett pass för att komma till Dörrsjön. Det var en mycket mysig men stenig vandring som bjöd på en vacker utsikt över Lunndörren. Essi, vår kloka hund tog en bild av oss när vi satt och kramades.



Att hitta passet och ta sig över var inga problem. Det är väldigt stenigt men vi lyckades ta oss ner via stora snöfält som underlättade nedstigningen avsevärt. Det stora problemet var sedan att hitta en bra tältplats men till slut hittade vi en fin liten gräsplätt vid stranden. Vi slog upp tältet på Dörrsjöns nordöstra sida, precis där gränsen för Vålådalens naturreseverat går.

Eftersom det var midsommarafton hade vi gjort oss mödan att bära med oss färskpotatis och senapssill som vi avnjöt tillsammans med varsin öl som vi kånkat på. Vi lyxade även till det med lite chips.

Jenni var trots sill och potatis fortfarande kopiöst hungrig och satt och trånade efter resten av chipsen men de vill Staffan spara till nästa kväll. Sedan ville hon ha te men vi behövde spara av dem och mat var det inge snack om. Till slut kokades det lite snabbmakaroner som piffades upp med salt och peppar samt lite mjukost. Men nu verkade det som att gasen till köket höll på att ta slut, köket muttrade och hostade och det började allmänt bli segt att koka vatten. Vi fiskade i 40 minuter men inte ett napp fick vi. Det mest spännande som hände var ett bottennapp som Jenni fick. Efter det blev alla tre slut i rutan och somnade. Staffan frös mer än en frusen hund på natten.

På midsommardagens morgon låg dimman tät. Vi bestämde oss för att börja gå hem istället för att stanna en natt till. Det kändes lite surt, men vädret var inte toppen och dessutom frös Staffan som en hund och gasen höll på att ta slut (liksom toapappret).

Vi följde Dörrsjön och fiskade lite här och var längs standkanten men ingenting hände. Vid vindskyddet vid sjöns södra ände kokade vi kaffe och nyponsoppa och åt upp brödet vi hade kvar innan vi fortsatte ner mot Tossåsen. Första biten är mycket stenig och besvärlig att gå. Här fanns det inga snöfält att gena över heller, så det var bara att balansera sig fram. Längre neråt blir det dock mycket lättgånget. Jenni blev än en gång tvungen att ta av skorna för att ta sig över Dörrsjöån. Essi tyckte det var ytterst läskigt att ta sig över ån, men var sååååå stolt efter att hon tagit sig över.

Klockan åtta var vi framme vid bilen och började köra hemåt till en varm och skön soffa!

Ser ni ripan?

Lite bonusbilder