Sarek - nu går vi vidare

En tur i Sarek är väl ett måste om man vandrar? Ungefär som att ha sylt till pannkakor.

Vuojatädno med Akka i bakgrunden

Dag 1. Luleå - Akka

Vi valde att lämna bilen i Kebnats och ta bussen till Ritsem och sedan båt över till Akka. Det gick mycket smidigt men dessvärre hade våra farhågor om mycket folk redan väckts. Bussen var fullproppad med folk redo för fjällen. Efter att ha stigit av båten knatade vi väg mot Akka och därifrån vidare utan uppehåll. Inte för att vi hade bråttom men för att vi kände ett behov att komma bort från allt folk.

Efter att ha gått över Vuojatädno och följt Padjelantaleden mot Kisurisstugan svängde vi av för att gå mellan Västtopparna och Sjnjuvtjudis och på östra sidan av Sjnjuvtjudisjåhkå. Efter att vi avvikit från stigen hittade vi inte så många små jokkar att dricka ur så när vi väl fann två stannande vi och slog läger. Platsen var snett ovanför Sjnjuvtjudisjávrasj. Unnat åkte upp och tarpen fick agera absid. Vi svabbade av oss i en av jokkarna. En bit ifrån oss (50 meter) stod vår första Sarekälg och titta på oss, det var ett ungdjur. Nöjda med vår första dag somnade vi gott.

Dag 2. Akka- Akka

Vi vaknade till regnet som smattrade mot tältet. De två små jokkarna hade växt till sig under natten och forsade på bra. På var sitt håll funderade vi hur jokkarna som skulle vadas längre fram såg ut. Efter en som vanligt seg start kom vi iväg sent. Ute blåste och regnade det. Tidigarepå morgonen hade Staffan pratat med 12 vandrare på väg mot Akka. De varnade oss för tuffa vad i Rakkasjåkkå och Suottasjåhkå. De var tveksamma om vi skulle komma över Suttosjåhkå överhuvudtaget. En av dem hade hamnat i en grop och fått vatten upp till armhålorna.

Vid Rakkasjåhkå valde vi att ta höjd. De tidigare vandrarna hade vadat vid utloppet och det hade inte varit så lyckat. Slutligen rätt högt upp hittade vi ett bra ställe att vada Rakkasjåhkå. Sedan vandrade vi vidare. Det var svinkallt och sikten blev snart lika med noll. Vi kunde inte se en enda topp. Vi insåg att det bästa vi kunde göra vara att slå upp läger. Det innebär att vi fågelvägen tagit oss cirka 3 kilometer. Det kändes dock som tre mil. Jenni försökte hjälpa till med att slå upp tarpen men fingrarna vägrade att lyda och till slut slank hon in i tältet för att i två minuter kämpa med att få upp skosnörena. Vi la oss i sovsäckarna med alla torra kläder vi kunde uppbringa för att försöka få upp lite värme i våra frusna kroppar samtidigt funderade vi på hur vi skulle agera framöver. Det hade nu regnat oavbrutet i över ett dygn och svårvadade jokkar borde nu vara omöjliga istället. Vi lekte namnlekar och till slut cirka 21.30 slutade att regna. Nu var det bara att hålla tummarna att det skulle hålla i sig.

Dag 3. Akka-Ruohtesvagge
Sol och vind gör susen! Kläder och skor torkar och plötsligt går det att se hur vackert det är med Akka i ryggen, Niak framför oss och Nijakjåhkå som flyter fram nedanför oss.

Tältplats 2 bakom skydd av en stor sten

Efter frukost/lunch ( sena som vanligt...) bestämde vi oss för att gå och titta på Suottasjjåhkå och möjligheten av vada den. Efter att ha varit och kikat på jokken och insett att den var fullt vadbar gick vi med aningen mer spänst i benen tillbaka till lägret. Vi lagade mat och packade sedan ihop.

Strax bakom Staffan vadade vi över Souttasjåhkå.

Suottasjåhkå tog oss nästa tjugo minuter att komma över. Adrenalinet pumpade, så det iskalla vattnet började ge sig till känna först i slutet. Vattnet nådde Jenni långt upp på låren. Staffan var en klippa och lotsade fram oss genom jokkens grumliga vatten. Efter vadet drog vi snabbt på oss kläderna och vandrade i cirka 1 mil. Det var disigt ute men jämfört med det tidigare regnet kändes vädret helt underbart. Tältplats denna gång blev nordost om gavelberget och mittemot Boajsatjåhkkå.

Dag 3. Ruohtesvagge

Vi vaknar vid niotiden till strålande sol. Snabbt ut med allt blött och fuktig för torkning. Efter torkning bestämde vi oss för att försöka ge oss av så vi skulle hinna ta igen lite tid/mil som vi missat under de två första dagarna.

Vandringen mot Mikkastugan var lätt. Vi vandrar efter renstigar och solen skiner. Det rinner många jokkkar ner efter fjällsluttningarna men det var bara småjokkar som vi kunde skutta över. Endast vid några få behövde Jenni ta av skorna för att inte blöta ner dem. En mild bris bakifrån gjorde att inga mygg eller knott gav sig till känna heller.

Stax innan Mikkastugan när Jenni varit hungrig ett bra tag och fötterna värkte stötte vi på en oväntat stor jokk- Mihkajåhkå. Varför har ingen varnat för den?

Vattnet var ISKALLT! Sedan var den rätt djup och ström dessutom. Fårorna var dock smala även om de var många. Efter att tagit oss över jokken gick vi cirka 30 minuter till och sedan gjorde vi lunch. Turen var med oss och vi hann precis laga och få i oss maten innan regnet kom. Vi drog på oss regnkläderna och fortsatte mot den fruktade jokken Tjågnåristjåhkkå. Den som alla varnar för.

Vi gick genom lågväxande ris och snår och det var inte allt för angenämt. Framme vid jokken stötte vi på Amanda, en ensamvandrare som var less. Hon hade fått höra att det gick att vada jokken högre upp strax nedanför snöbryggorna. Vi vandrade tillsammans uppåt men tyckte inte att det såg särskilt bra ut. Till slut bestämde vi oss för att gå ner till utloppet och se hur det såg ut där. När vi började vår färd neråt skingrade sig plötsligt molnen och solen tittade fram och nere vid utloppet visade sig att det var bara tre små fåror som knappt nådde knäna som behövde passeras. Amanda undrade om vi inte var änglar som kommit när det kändes som mest tungt och hopplöst.

Tjågnårisjåhkå med Bielatjåhkå i bakgrunden och Åhpar till vänster.

Efter vadet började Amanda ta sig uppåt stigen men nu på andra sidan av jokken. Eftersom vi skulle över en till jokk trodde vi att det var bäst att även ta den vid utloppet, vilket vi också gjorde. Men sedan valde vi fel helvetesväg... Efter att lyckats hålla skorna torra genom åtskilliga vad blev Jennis kängor nu genomsura i det kombinerade sly-,vide och snårhelvetet vi passerade. Jenni gick fram som en stridsvagn och inte ens en hel armé hade kunnat stoppa henne. Staffan vågade inte prata utan var knäpptyst.

Till slut var vi uppe på Bielavarasjplatån, där vi även slog läger. Solen sken och det fläktade och vi försökte torka kläder och skor. Sedan frossade vi i oss hela två ballerinakex var innan vi så småningom somnade.

Dag 4. Ruohtesvagge - Rapadalen

Fjärde dagen vaknade Jenni förkyld. Näsan var täppt, huvudet värkte, kroppen frös och rösten lät som den tillhörde en whiskyglad gammal man.

Efter frukost packade vi ihop och började bege oss upp mot Snavvavagge. Trots Jennis förkylning trampade vi på bra och strax var vi hack i häl på två andra vandrare. För att inte stressa dem försökte vi hålla oss en bit bakom dem. Det fanns en stig att följa och det var tur då terrängen var blockig och rik på växtlighet.

Snavvavagge är vackert och känns lite som ett ingemansland mellan de två dalarna. Precis vid "kanten" ner mot Rapadalen blåste det av bara sjutton, men utsikten var magnifik! Vi tog lunch vid Jilajåhka. Därefter följde vi stigen ner efter jokken och svängde sedan av började gå längst med Rahpaädno. De var många stigar att välja mellan och vid tre tillfällen valde vi fel och fick gå tillbaka för att hitta den som så småningom gick längst ner vid vattnet.

Staffan med Snavvavagge i bakgrunden

Jenni uppe i Snavvavagge och med Rapadalen i bakgrunden

Stigen nere vid Rahpaädno är lättgången och mycket mysig. Vi knatade på och det var lite svårt att veta exakt hur långt man gått. Efter stigen fick vi se en älgko ligga och vila. Hon reste sig till slut och tittade lite nyfiket på oss. Tältplatser hittar man endast efter stigen och man ser tydligt var det fungerar att tälta. Dessvärre ligger dessa platser ofta direkt vid stigen. Men vi hittade en ganska mysig plats ändå. Jenni badade i Rahpaädno trots förkylning. Det var kallt men skönt efteråt.

Dag 5. Rapdalen i ett nafs

Under natten regnade det men till morgonen hade det slutat. Vi kröp ur tältet och Jenni började ta ner tarpen och slarvade bort en tältpinne. När vi vandrat cirka 3 timmar genom Rapadalen som nu Jenni allt oftare benämnde som Rapadalshelvetet mötte vi några vandrare. De berättade att båten från Nammasj till Aktse mest troligt gick strax efter klockan fem och att den troligen inte skulle gå nästa dag då det var en måndag. Eftersom till och med Staffan som annars gillar fjällskog hade fått nog av all sly i Rapadalen lade vi i högsta växeln och forcerade resten av Rapadalen under cirka 3 timmar. Alltså, Rapadalen är vackert...uppifrån. Nere där stigen går är utsikten lika med noll och vi kunde lika gärna travat fram i någon jämtländsk skog. Om man stannar får man slåss med myggen och om man anstränger sig och kikar mellan träden kan man se/ana bergsluttningarna eller Rahpaädno.

Därför satsade vi allt på att hinna med båten till Aktse. När det var cirka 20 minuter kvar insåg vi att vi inte skulle hinna med båten. Men folk hade ju sagt att det fanns en komradio som man kunde anropa via, så hoppet fanns kvar. Vi kom fram till båtlämningen klockan 18.00, klockan 18.20 svarade Aktse i radion:
-Nej, jag kan inte komma och hämta er, det är tyvärr försent, sa stugvärden i Aktse.

Klart slut. Och som lök på laxen gick alltså inte båten på måndagar heller.

Molokna började vi vandra uppåt i skogen. Klockan 19.43 slog vi läger vid Nammasjåhkå på den mest knöliga plats vi någonsin tältat på, vi fick dessutom sällskap av cirka en triljard mygg. Vi bad till fjällgudarna att det inte skulle regna eller vara dålig sikt nästa dag, så vi skulle bli tvugna att stanna i detta fördömda land en dag till. Sedan somnade vi gott.

Tidigare på dagen när vi kom forcerade genom Rapadalen och skulle över en liten bäck så stod den plötsligt där- Den stora kända älgen. Att stå så nära en stor älgtjur kittlade bra i magen. Det var första gången som Jenni lyckats ta på sig sockar och kängor samt knyta skosnörerna utan att så mycket som ge skorna en liten blick. Blicken var helt fäst vid älgen som stod 10-15 meter bort och betade och tittade på oss.

Dag 6. Från skogshelevete - Svine

Vi vaknade relativit tidigt vid Nammasjjåhk. I tältet var det en massa flygfän och spindlar, inte direkt Jennis favoritdjur. Tur nog var det hyfsat väder som gav tillräcklig sikt för att kunna gå upp på Skierfe.

Dagen plan var att ta oss upp till Skierfe via den nordvästra sidan. Vi förberedde oss för en tuff början med många höjdmeter genom snårig, blöt och blockig terräng. Men döm av vår förvåning när vi 1 timme och 30 minuter senare stod högst uppe på Skierfe. Vi som trodde att vi skulle få kämpa i minst tre timmar. Vi hade prickat in en perfekt väg genom att lyckats undvika all blötmark. Sedan höll alla de triljoner och åter triljoner mygg och knott oss igång hela tiden, det gick inte att stanna mer än 10 sekunder innan man var helt överöst av dem.

Staffan, som annars inte brukar prata så överdrivet mycket höll låda under hela tiden dessutom. Jenni till och med vände sig en gång och undrade varför han var så j-kla positiv och pratsam. Senare avslöjade Staffan att han sett björnspillning bara cirka 60 meter från vår tältplats. Inte dagsfärsk men inte helt gammal heller, därav alla dessa högljudda hejarrop!

Utsikten från Skierfe är helt otrolig! Det går helt enkelt inte att beskriva och våra foton gör den inte heller rättvisa.

Jenni ser ut över Rahpaädno uppifrån Skierfe

Staffan kikar över kanten upp på Skierfe

Nammasj uppifrån Skiefe

Vi vandrade sedan ner på "rätt sida" av Skierfe, åt lunch och avvek sedan från stigen för att gena över fjället mot Sitojaure. Detta gick alldeles utmärkt, det är mycket lättgånget och fint. Vi stötte även på en stor renhjord och satt och väntade medan hela skaran tog sig förbi.

Stax ovanför trädgränsen från Svine tältade vi. Det var sjukt mycket knott. Jenni som satt inne i tältet undrade om det regnade ute. Det visade sig att det inte var regn utan alla knott som hoppade mot tältduken!




Dag 6 Sitojaure- Saltolukta

Eftersom vi sedvanligt inte hade tittat upp båttider bestämde vi oss för att ställa alarmet på 07.00 och hålla koll på en ensamvandrare en bit bort som vi räknade med hade kollat upp båttider. När vi vaknat såg vi att han var borta! Vi rafsade ihop våra grejer och satte av ner till båten. Precis när vi kom ner i skogen såg vi en båt åka ut och iväg. En mindre vacker ramsa kom ut från våra munnar. Nåja, vi fortsatte ner och till vår stora lycka hade båtföraren fått ett nytt gäng som ville åka till Svine från Sitojaure. Så när vi kom ner till sjön kom båten precis tillbaka och vi behövde bara hoppa i båten och åka till Sitojaure.

Väl framme i Sito pratade vi med stugvärden en stund som sa att det skulle ta oss cirka 5-6 timmar att gå det 2 milen till Saltolukta. Vi bestämde oss för att satsa på att hinna med fembåten från Salto till Kebnats. Så vi knatade iväg. Solen sken och vi hade vind i ryggen. Nu följer man efter kungsleden så det är inga probelm att hitta och det är extremt lättgånget. Det var tur eftersom vi båda hade väldigt ont i fötterna.

Precis ovanför trädgränsen vid Salto låg det grupper av människor överallt och flämtade. Ganska snart blev vi varse om varför. När man kom ner i skogen på väg ner mot Salto var det helt vindstilla och supervarmt! Trots att vi hade solen i ryggen och gick nerför rann svetten om oss.

Vid trädgränsen ovanför Saltoluokta

Väl nere i Salto mötte vi Amanda igen och vi satt och pratade de 2 timmar som var kvar till båten skulle gå. Amanda hade gått via Basstavagge och dalen hade bjudit på tuffa vad. Vid ett vad hade en vandrare ramlat och åkt med en bra bit. Ryggsäcken hade fortsatt och fastnat ännu längre ner. Det hade slutat med en promenad till Rinim och där fått hjälp av en lassoförsedd och hjälpsam ortsbo som kunnat rädda ryggan. En annan vandrare hade ramlat två gånger vid samma vad och slagit sig gul och blå. För Amanda hade alla vad gått bra.

Klockan fem satte vi oss på båten över till Kebnats och det var skönt att sätta sig i bilen på väg hem till riktig mat och framförallt varm bastu, kall öl och skrubbkräm.

Bonusbilderna kommer här

Läger 1 vid Akkas fot

Klar bäck rinner ut i Suottasjåhkås glaciärvatten

Strax söder om Skårkistugan

Första lägret i Rapadalen

Tuff dag

Lägret vid Nammasjjåhk

Glada