Oj, det var visst vinter

Äntligen! Efter 1,5 år skulle jag, Jenni ut på fjället. Planen var en ledad, lättvandrad 3-dagarstur uppe på kalfjället med utsikt över vackra höstfärger vid trädgränsen. Verkligheten blev en oledad, svårvandrad tur i djup blötsnö mitt i vintervitt skog. Orsaken till förändringen var vädrets makter som tyckte att det var lämpligt att vräka ner 3-5 dm blötsnö under vår första vandringsdag.

Dag 1.
Vid elvatiden precis när lite snöblandat regn började falla släppte Staffan och Ruben av mig, Maria, Easy och Zeke vid Vallbo. Från p-platsen irrade vi oss via vandrarhemmet ner mot leden som går mot Stalowiellekojan. Enligt kartan ser det ut som att man ska gå mot Bäverkroken och efter en liten bit vika av mot Stalowiellekojan via en sommarled. Så när skylten Bäverkroken kom, svängde vi av. Efter ca 20 minuter insåg vi att detta inte kunde stämma och vi fick lov att vackert vända tillbaka. Så efter drygt en timme hade vi tagit oss cirka 300 meter från platsen vi blivit avsläppta på.

Med gott mod knatade vi vidare och kom fram till den "rätta" avfarten mot Stalowiellekojan. Det snöblandade regnet började mer och mer lika rent snöfall och efter ytterligare någon timme var det stora lapphandskar som singlande ner från skyn. Vi bestämde oss för att stanna och luncha under ett par stora träd som gav skydd mot snön. Varma koppen förstärkt med couscous fick stärka våra kroppar som sakta hade börjat sin nerkylning. Tre killar passerade vårt lilla lunchläger och vi bytte lite uppfriskande ord om vädret.

Maria värmer vatten till lunchen

Målet för dagen var att gå till Stalowiellekojan och någon kilometer till mot Anarisstugan för att sedan slå nattläger. Medan vi tog oss fram på den vattenfyllda stigen som för varje minut som passerade försvann mer och mer under ett vitt täcke undrade vi när fasen kojan skulle dyka upp. Vid detta lag hade vatten trängt in under regnkläderna och varje liten micropaus för att dricka vatten eller titta på naturen kylde ner våra kroppar ytterligare några grader. Så när slutligen skylten med Stalowiellekojan kom var vi mycket lyckliga. Med snabba steg tog vi oss upp för kullen och in i kojan. I skydd för snö och vind gjorde vi en snabb kalkylering och bestämde oss för att slå läger vid kojan istället. Eftersom kojan var rätt smutsig av sorkar bestämde vi oss för att slå upp tältet utanför kojan och sova där.

Vattendränkta stigen

Eftersom vi inte var i nöd men i stort behov att torka genomblöta kläder begav sig Maria ut och sökte efter nedfallna kvistar och grenar. Med stor omsorg lyckade jag få till en brasa i den lilla kaminen och hålla den vid liv. Efter lite pyssel kunde vi sedan torka de sura grenarna på den varma kaminen innan de slutligen fick slukas upp av eldens varma lågor. Efter några timmar hade vi en riktigt behaglig värme inne i kojan och alla kläder var torra igen. Vilket var särskilt angeläget för mig som bara hade en jacka med mig. Nöjda med oss själva och varma, kröp vi ut i tältet för en skön natts sömn.

Kaminen och en massa sur ved

Dag 2.
Prognosen hade sagt att nederbörden skulle avta mellan klockan 6 och 8 på morgonen. När vi steg ur tältet klockan åtta hade nederbörden inte avtagit någonting. Däremot hade snömängden på marken tagit sig avsevärt och låg nu 3-5 dm djup. Hundarna var lyckliga och skuttade gladeligen runt i snön, jag och Maria var mer molokna. Vi värmde på lite vatten och medan frukosten intogs beslutade vi oss för att överge Anaris och istället börja ta oss mot Issjödalen. Från kojan går nämligen en kombinerad vinter- och sommarled mot Lunndörren via Issjödalen. Med tanke på snömängden och att vi inte packat för en vintertur kändes det som bästa valet.

Stalowiellekojan

Efter att under en timme kämpat oss fram genom skogen i blöt djupsnö och till stor del del klättrande på alla fyra upp för sluttningen mot Stora Anahögen hade vi endast lyckats avverka någon kilometer. Bilden om att det är så stärkande och hälsofrämjande fjällen började krackelera ordentligt för oss. När jag vid lunch kunde hälla ut ca 1 dl vatten direkt ur skorna och vrida ur ytterligare en 1 dl vatten ur vardera strumpa började jag allvarligt fundera på att bryta ett ben bara för att få skäl nog att ringa fjällräddningen. Eftersom det inte gick att följa leden då den 60% av sträckan var mer en sjö än en led fick vi ta oss fram i knädjup blötsnö i blockterräng. Det är tungt i sig, lägg då till att vi inte alls var utrustade för snö och kyla gjorde att denna vandring började te sig mer som ett helvete än ett frivilligt nöje.

Maria och hundarna tar en paus

Men med pannben av stål och en tjurighet som bara kvinnor kan besitta tog vi oss vidare och lyckan var överväldigande när vi plötsligt fick syn på kungens jaktstuga vid Issjön. Vi var i Issjödalen. När vi väl tog oss ner från den höjd vi försökt hålla och upptäckte att fler faktiskt gått längst leden i Issjödalen skrattade vi högt och fotade de vackra skoavtryck som vandrarna lämnat efter sig. Några hundra meter bort från Issjön slog vi läger och med fjäll i blickfånget åt samtliga håll och en vacker solnedgång började bilden om helvetet återgå till att vara en frivilligt och njutbart nöje.

Kungens jaktstuga i Issjödalen

Vacker kvällsvy

Dag 3.
Efter en kall natt vaknade vi till en fantastisk vintermorgon. Ute gnistrade solens strålar bländande vackert över de vita fjällen. Hundarna var lyckliga och busade runt i snön och jag och Maria mådde rätt gott i tältet utan att vara särskilt frusna trots den kalla natten. Att vi inte var särskilt frusna kan vi nog tacka våra fyrfotade pälsmonster för. Efter havregrynsgrötsfrukost (ja allt smakar bra i fjällen) så började vi packa ner vårt mysiga lilla läger för att ta oss ner mot Grönvallen och Vallbo. Den upptrampade stigen var frusen och med lätta steg tog vi oss snabbt ner till Grönvallen. Där satte vi oss i solen, drack varma koppen, åt goda kladdkakekex och mådde som prinsar. Med en värmande sol i ryggen fortsatte vi färden ner mot Vallbo. Leden mellan Issjön och Vallbo bjuder på många vackra utsiktsplatser. Väl framme i Vallbo väntade Andreas på oss med te och ostmackor. Känslan var rätt märklig när vi satt där i solsken i gröngräset och smaskade på mackorna, hade vi verkligen plumsat i djupsnö och hade det varit så jävligt att jag nästa tänkte bryta benet med flit? Jo, det hade det men med facit i hand var det verkligen värt det!

Trasselfia

Stora Vargtjärn

Jag och Easy vid Lilla vargtjärn

Vy från vargtjärnflätet