Påsk i Skäckerfjällen

Långfredagen blev precis just det, en lång fredag. På morgonen körde vi 16 mil från Östersund till Anjan för att där upptäcka att vi glömt skaklarna till pulkan. Bestämde oss för att göra en dagstur och sedan slå upp tältet, slänga in grejerna, köra tillbaka till Östersund, hämta skaklarna, tanka på OKQ8, äta påskmiddag på donkan, köra de 16 milen tillbaka till Anjan, skidra i mörkret över Baksjön till tältet och lägga oss... Jo det var en lång dag och alldeles för mycket av den spenderades i bilen. Vi hade dock en väldigt fin dagstur upp på kalfjället där vi fikade och kollade in utsikten. Tyvärr inga foton eftersom kameran glömdes kvar i bilen.

Vårt läger vid Baksjön

Efter fredagens fadäser så vaknade vi på lördag morgon till strålande sol. Vi åt frulle och packade sedan ihop för att påbörja en ganska seg klättring genom skogen upp mot kalfjället, speciellt för Staffan som drog pulkan. Att pulkan sedan var fullpackad med goda saker som renskav, korv, kakor, Minttu, konjak...ja det där lilla extra som man vill ha iställer för bara frystorkat gjorde den inte lättare. Kickerskins, dvs korta stighudar under skidorna var för fjesigt när det blev till att dra pulkan. Som tur var gick det bra att gå på den hårda snön, både i de rejäla backarna som finns i skogen och uppe på kalfjället. Jenni hade en relativt angenäm stigning fylld med glada hejarrop och fika till dragaren.

Snart uppe på kalfjället

Inget fel på utsikten bakåt iallafall men nu får det vara slut med gubbar på bilderna

Ju närmare toppen vi kom desto kallare blev det. Kamerabatterierna fick värmas i innerfickor och fler och fler plagg åkte på. Väl över passet ner mot Strydalen möts man av en riktigt vacker dal med fina dramatiska fjällformationer. Och oj vad lätt det var glida ner mot dalens botten. Vi stannade och fikade och solade vid vindskyddet och träffade även tre personer som skulle ägna helgen till toppturer i området. När solen senare började försvinna bakom Lill-Anjeskutan satte vi upp tältet nere bland några björkar.

Det ser ut som att en liten tomtearmé har trampat runt tältet men oroa er inte, det är bara vi.

Kvällens måltid blev stekt korv, lök och äpple tillsammans med snabbmackisar och riven ost. Mycket gott. Till vår förvåning gick den stelfrusna falukorven som man hade kunnat klubba ner en säl med, utmärkt att skära upp.

Vid våra sista "kvällsärenden" utomhus fick vi beskåda en fantastiskt fullmåne och en alldeles stjärnklar himmel. Ingen idé att ens försöka återge månskenet och stjärnorna med kamerans hjälp. En härlig och kall dag skulle snart bli en rejält kall natt...

Jenni gräver ner påsar som förankring

Gissa vilken spade vi föredrog

Vi vaknade vid halvtiotiden på söndagen efter en kall natt. Staffans klocka som vi tänkt mäta temperaturen med blev allt för seg när den lämnade hans varma handled så vi vet inte hur kallt det var. Men att klockan gav upp tar vi som ett tecken på att det var kallt. Morgonen bjöd återigen på strålande sol som värmde upp tältet på samma sätt som varmt kaffe och lyxiga gravlaxsmörgåsar värmde och väckte våra livsandar. Sedan blev det skidtur.

Vi skidrade upp mot Aahkentjakke och vidare mot Silverpasset. Solen sken från en klarblå himmel och livet var så där underbart. Väl uppe på kammen blev vi lata och istället för att glida ner till nästa dal, så tog vi en fikapaus uppe i silverpasset. Det blåste dock kallt och ganska snart bröt vi upp för att skidra tillbaka. Istället för att åka efter leden ner mot strydalen tog vi bäckravinen. Där hittade vi en utmärkt och vindstilla plats och stannade och fikade och solade en stund igen.

Jenni stretar upp mot silverpasset

Aahkantjakkes branta sydsida i fonden.

Med oss hade vi boken Vinterfärden av Lars Fält. Jenni bestämde sig för att göra teori till praktik och drog iväg till närmaste driva och grävde sig en snöka i två timmar. Tyvärr fanns det ingen lämpligt driva i närheten av tältet vilket resulterade i att allt grävande fick göras två gånger då drivan inte var så hög. Först ut ur snökan och sedan bort från ingången. Men trägen vinner. Här ser ni resultatet.

Jenni vid ingången och inne i snökan.

När Jenni i skymningen kom tillbaka lagade Staffan kvällens måltid. Det blev renskav med snabbris och lingonsylt. Även det mycket gott. Därefter lekte vi namnleken innan vi somnade gott. På måndagmorgon vaknade vi vid halvniotiden och låg sedan och småpratade i en timme innan vi började med frukostbestyren. Även denna morgon var det laxsmörgås som gällde tillsammans med kaffe. Därefter packade vi för att strax efter tolv börja skidra tillbaka till Anjan.

Färden tillbaka gick mycket lättare, dels för att pulkan var lättare, stigningen inte lika brant och underlaget bjöd på bättre fäste. Från Strydalens vindskydd till trädgränsen på andra sidan passet tog det lite drygt en timme. Vi tog paus vid leden och fikade varmchoklad, smörgås och kakor samt nöjt av den underbara utsikten. Jenni tränade även på karta och kompass.

Jenni övar på karta och kompass

Ner genom skogen fick vi gå i några backar. Staffan först, sedan pulka och sist Jenni som höll emot. Strax innan Anjan åkte vi förbi en man som tog det väldigt försiktigt. Detta visade sig vara en farbror på 80 år som hade tillbringat de senaste 30 årens påskhelger med att göra turer från Anjan. Numera dagsturer där personalen höll ett öga på att han kom tillbaka varje dag. Vi konstaterade stilla att det innebär att Jenni har 50 påskturer kvar att göra innan hon är lika gammal. Hoppas verkligen att vi får förbli så pigga och krya.

Jenni drar pulkan sista biten mot Anjan

Efter att slängt in allt i bilen gick vi upp till stugan och tittade oss omkring. Det var supermysigt. Vi tog var sin läsk innan vi hoppade in i bilen och körde, de nu välbekanta 16 milen, tillbaka till Östersund.

Bonusbilder:

Titta, en tomte utanför bivacken

Frukostkaffe nere vid Baksjön

Vårt läger i Strydalen

Nu har tomten gått in

Kvällsmys med några stearinljus i absiden

Vindskyddet i Strydalen med Lill-Anjeskutan i bakgrunden