
Vid månadsskiftet september/oktober tog vi en liten helgtur till Muddus. Planen var att gå en mystur med korta sträckor och god mat. Jenni var lite orolig att det skulle bli kallt.
Det går att välja mellan lätt eller svår stig när man går till Muddusfallet, vi valde den svåra. Det som skiljer dem åt är att den svåra har mer höjdskillnader och därmed lite tyngre att gå. Fördelen är att stigen går nära Muddusjokk som rinner djupt nere i dalen. På sina ställen är det nästan 100 meter lodrätta bergväggar ner till jokken. Med många pauser och maklig takt tog det drygt tre timmar att gå till fallet.

Denna gång hade vi ett HB Stalon för tre personer som var så rymligt att vi kunde haft dans där. På nätterna var det kallt och en natt snöade det också. Vi valde att gå den korta slingan som är 2,4 mil. Under första och andra dagen möte vi med jämna mellanrum en stor renhjord. De var inte speciellt sugna att flytta på sig och emellanåt gick vi ungefär 10 meter ifrån dem. Eftersom de var brunstiga så brölades det en hel del och tjurarna stångades och bråkade. Staffan försökte visa vem som bestämde, men det gick de inte på.


Skogen i Muddus är mycket fin och det är en väldigt variende natur, från tallhed till djup urskog. Från Muddusfallet till Måskokårsa går stigen längst en ås och det är mycket lättgånget. Det finns mysiga fikaplatser lite här och där.
Natten efter tältade vi vid Tuoljebäcken och lyxade till det med fläskfile, klyftpotatis, stekta färska champinjoner, paprika och purjolök samt en flaska rött. (Black Granite 2004, Shiraz, Jennis favoritdruva). Jenni var rädd att lukten av fläskfile skulle locka till sig björnar, men Staffan lovade att försvara henne...

4 kommentarer:
Muddus är ett favoritställe för mig också.
Har inte gått upp den vägen på östra sidan av jokken. Visste inte att det funkade. Men där går väl ingen officiell led?
Hhmm, vi gick upp efter västra sidan. Gick över vid fallet.
Åhå - då förstår jag. Det är den enda väg jag gått där, förutom upp via Måskokårso, förstås.
Skicka en kommentar